kapitel 9. avslutning 1043 anförts i inledningen kan normtyperna mycket väl reglera olika områden, varvid grundlagen inte är överordnad lag men reglerar förhållandet mellan monark och folkrepresentation. Uppfattningen kan vara att staten är ett kontrakt mellan monark och folkrepresentation, men synsättet kan också användas under den monarkiska principen (där monarken ’ger’ landet en grundlag) eller under folksuveräniteten. I Norge kunde exempelvis justitiarius Thinn i Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken) uppfatta grundlagen som en instruktion för lagstiftaren. Att lagstiftaren (oavsett om den personifieras av monarken, folkrepresentationen eller dem båda) är överordnad de andra statsmakterna har också länge varit en grundläggande tanke i mycken nordisk diskussion. Det är inte alltid tanken har kommit till explicit uttryck, men tanken fördes fram tidigt både i norsk och dansk diskussion i anslutning till grundlagarnas antagande. Den förstärktes genom receptionen av den tyska doktrinen och tanken fungerade väl med parlamentets ökade legitimitet som lagstiftare efter parlamentarismens och den allmänna rösträttens införande. Att lagstiftaren och grundlagsstiftaren var en och samma hör till detta sätt att tänka, även om det fanns någon gräns för detta tänkesätt särskilt i Danmark när förfarandet för grundlagsstiftning blev allt svårare att anlita. Ännu vid 1900-talets mitt kunde lagstiftarna ges så breda möjligheter att tolka grundlagarna att de måste anses sidoordnade med lag. I debatten om kommunistlagen framkom uttryckligen att all lagstiftning inte var under grundlagen utan kunde vara ’vid sidan om’ den. Detta gällde utan att man som iFinland behövde formellt lagstifta på grundlagsnivå för att undvika tillämpning av grundlag före lag. Att frågan om lag eller grundlag främst handlade om i vilken form den enhetliga lagstiftaren skulle uttrycka sina rättsregler, inte om att lagstiftaren och grundlagsstiftaren i väsentliga avseenden skilde sig åt, kunde förekomma långt fram mot 1990-talet.14 Intressant att notera är att detta synsätt har kunnat förekomma i alla de undersökta länderna. Även om det har varit mindre förekommande i Norge än i de andra länderna har det förekommit där, vilket visar att den norska grundlagen inte – somman skulle kunna tro med tanke på dess uppbyggnad och tillkomstsituation – har uteslutit detta. Särskilt tydligt är detta när lag14 Jfr ännu Åhman 2011 s. 214, formuleringen: ”Frågan är om domstolarna är lojala (och mot vem) eller om de enbart är servila mot europarätten [sic]? [---] Med tanke på att de förväntas vara lojala mot både den svenska lagstiftaren och de grundläggande värden som denne [kursiverat här] ger uttryck för i bl.a. RFochmot den europeiska lagstiftaren är uppgiften inte lätt.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=