konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1042 måste balanseras mot domarens lojalitet medEKMRoch dess tolkning enligt Europadomstolen. Domarens nationella sammanhang, såsom respresenterande en av tre statsmakter, måste förenas med domarens internationella judiciella sammanhang, såsom representerande den europeiska domarkåren. Samma resonemang kan appliceras på EU-rätten, och mer och mer (ännu dock bara tydliggjort i norsk rätt) FN:s system för mänskliga rättigheter. Som redan angavs i inledningen leder detta till att synsätt somdominerat domarnas attityder och självförståelse under ca 200 år måste omvärderas. Även om förutsättningar för en sådan omvärdering har funnits i cirka 70 år är det först under de senaste 20 åren som den har kommit till mer än marginellt uttryck. Resonemang utgående från olika arguments tyngd ersätter hierarkier, även om betydelsefulla effekter av hierarkierna inte försvinner. De diskussioner som har förts om exempelvis var EKMRskall placeras in i hierarkin lag-grundlag och vilka tolkningsprinciper som skall användas, diskussioner som har varit svåra att avsluta med klara svar, visar möjligen att frågorna ställts på fel sätt. Jag har i inledningen anknutit till V. W. Forsters 1600-talsmodell med synnerligen kasuistiska regler för valet mellan rättsregler från olika rättsordningar. Sannolikt får man åter göra något liknande. Väsentligt är då reglernas innehåll och vilka intressen de tillgodoser. De frioch rättigheter som skyddas genomEKMRär inte bara sådana att de ger den enskilde en sfär fri från angrepp, utan de ålägger också staten att skydda denna sfär mot angrepp från andra enskilda, vilket kräver ingrepp i andra enskildas frihet. Omman återvänder till exemplet att EKMRkräver ett rättsligt skydd mot vissa integritetskränkningar men ett förbud som ger ett sådant skydd saknas, blir frågan hur domstolarna skall agera. Högsta domstolen har ansett att det inte går att straffa utan lagstöd.13 Det innebär att legalitetsprincipen i straffrätten går före skyddet för privatlivet. Men vi har också sett exempel på när så inte har varit fallet, som i de norska avgörandena efter andra världskriget, där legalitetsprincipen inte tillämpades på vanligt sätt. I en krissituation fick föreskrifter kungjorda på annat sätt än det vanliga, eller inte alls, ändå anses uppfylla legalitetsprincipen. Maktdelningen klargör inte i sig själv om varje makt skall ägna sig åt sitt område eller också kontrollera att de andramakterna håller sig inom sitt område, och det är inte nödvändigt att statsmakterna är sidoordnade. Som har 13 NJA2008 s. 946. • Statsmaktshierarki och sidoordnade normtyper
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=