kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 709 ligt tvivel för att åsidosättande skulle få ske, konstaterade Andenæs att det fanns en dubbel standard: Å ena sidan den grundlagstolkning som hade de bästa skälen för sig och som Stortinget skulle utgå från i sin bedömning av lagens grundlagsenlighet, å andra sidan den grundlagstolkning som domstolarna bör acceptera när Stortinget har tagit ställning. Om jag förstår Andenæs rätt påpekar han härigenom att domstolarna kunde anses tvungna att acceptera fler möjliga tolkningar än den ’bästa’ tolkning som Stortinget borde ha tillämpat. Andenæs påpekade att skillnaden mellan grundlagsbestämmelser som värnade den enskildes ekonomiska rättigheter och hans frihet och säkerhet inte tidigare hade förekommit i rättspraxis (Rt. 1952 s. 1089 (valolja) hade ju inte gjort en åtskillnad mellan de två rättighetstyperna), men den kunde härledas till Carsten Smiths redogörelse för amerikansk rättspraxis efter år 1937 i en uppsats i Lov og Rett 1975. Han hade där återgivit hur den amerikanska Högsta domstolen hade dragit sig tillbaka från skyddet av ekonomiska rättigheter och i stället skärpt skyddet för politiska och andra medborgerliga fri- och rättigheter; dessa rättigheter hade fått en preferred position.101 Andenæs var kritisk till uppdelningen: ”De hensyn som tilsier å legge vekt på lovgiverens vurderinger, har etter mitt skjønn omtrent samme vekt i det ene som i det annet tilfelle”.102 Inriktningen är att domstolarna borde vara lika stränga mot lagstiftaren när det gällde de ekonomiska rättigheterna som när det gällde frihetsrättigheterna.103 Andenæs satte inte uttryckligen uppdelningen mellan dessa rättigheter i samband med skillnaden i lagprövningens intensitet mellan dem å ena sidan och statsmakternas förhållande till varandra å den andra i Rt. 1952 s. 1089, men han behandlade från 1962 års upplaga den frågan i ett särskilt avsnitt. Som redan nämnts uttalade han apropå det rättsfallet att när det var fråga om lagars förenlighet med grundlagsbud som skyddade enskilda mot lagstiftningsmakten skulle det vara som att ”sette bukken til å passe havresekken om den lovgivende makt selv skulle ha det avgjørende ord ved tolkningen av grunnloven”.104 Delegation innebar däremot att Stortinget fick bättre tid 101 C. Smith 1975 s. 300-302. 102 Andenæs 1976 s. 297-298, 1981 s. 336 (här och i följande upplagor dock lovgivernes), 1990 s. 353, 1998 s. 293, 2004 s. 275, jfr 2006 s. 349 där ’mitt skjønn’ är utbytt mot ’Andenæs’ mening’. 103 Andenæs 1976 s. 295-298, 1981 s. 334-337, 1986 s. 353-357, 1990 s. 350-353, 1998 s. 290293, 2004 s. 273-276, 2006 s. 347-350. 104 Andenæs 1962 s. 253, 1976 s. 299, 1981 s. 338, 1986 s. 358, 1990 s. 355, 1998 s. 295, 2004 s. 277, 2006 s. 351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=