kapitel 9. avslutning 1041 ordningen ett slags normalläge. Under den nu undersökta tidsperioden, sedan nationalstaten bekräftats eller bildats genom de grundlagar som utgör startpunkten för avhandlingsämnet, är i stället rättsordningens enhet utgångspunkten. Denna enhet utgår från dessa grundlagar, från de tre nationella statsmakterna och från de olika nationella normtyperna. Hur dessa förhållit sig till varandra diskuteras strax nedan. Först skall nationalstatens rättsenhet ställas mot två faktorer som gör att man under den undersökta tidsperioden kunnat tala om att rättsordningen varit diversifierad. För det första har naturrättstänkandet åberopats sporadiskt. Detta gäller särskilt under 1800-talets första del, där det kunde hävdas att lagen inte kunde ges vilket innehåll som helst och då det fanns spår av tankar på en naturrättslig motståndsrätt. Vid ungefär samma tid som den statsrättsliga positivismen formulerades blev denna typ av faktorer att hänföra till något som stod utanför rätten. De var samvetsfrågor men kunde inte leda till några rättsliga konsekvenser. Rättsrealismen reagerade visserligen mot den typ av juridiska konstruktioner som låg i den statsrättsliga positivismen men erkände i än mindre grad än denna några rättsligt relevanta (naturrättsliga) principer utanför den iakttagbara, fungerande rätten. Rättsbegrepp och principer var på sin höjd praktiskt användbara verktyg men förmedlade inga värden i sig. Efter andra världskriget uppstod naturligt nog en reaktion mot att rättsbegreppet kunde omfatta ’rätt’ med vilket innehåll som helst. På ytan kom diskussionen att handla om huruvida det var fråga om en orättfärdig rättsordning eller en orättsordning, beroende på om aktören var rättsrealistiskt eller naturrättsligt inspirerad. Även om alla var överens om vad som var icke önskvärt i en rättsordning, har inställningen – om man väljer att se på det som en orättfärdig rättsordning eller en orättsordning – betydelse för vilket mandat domaren har att ingripa mot det som anses icke önskvärt. Vad som är icke önskvärt blir, omman ser det som att rättsbegreppet inte kan omfatta ’rätt’ med vilket innehåll som helst, en fråga att bedöma utifrån naturrättsliga eller kulturrättsliga principer. Det senare begreppet syftar på sådana grundläggande rättsprinciper som har sedimenterat ned i rättskulturen. I Norge åberopades Lord Wright, som hade talat om att naturrätt och positiv rätt inte är motsatser utan ’join hands’. Oavsett hur man vänder och vrider på detta kom de naturrättsliga principerna att manifesteras och positiviseras i bland annat EKMR, och de blev så småningom i denna skepnad tillämpbara. Cirka 50 år efter positiviseringen fick de verklig effekt i dömandet, vilket i sin tur åter ledde till en diversifierad rättsordning: domarens lojalitet med den nationella lagstiftaren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=