konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1038 I de olika kapitelavslutningarna har jag diskuterat respektive periods minnesplatser. Jag skall nu göra ett försök att identifiera vilka minnesplatser som bär upp det nu aktuella konstitutionellt kritiska dömandet. De på 1800-talets första hälft antagna (respektive, för Finlands del, bekräftade) grundlagarna fungerar fortfarande som en markering av att rättsstaten, och maktdelning och rättighetsskydd i någon form, under omkring 200 år har utgjort grundprinciper för de nordiska rättsordningarna. Det material som har redovisats i det föregående – oavsett från vilken aktör det har kommit – har haft det gemensamt att det kunnat diskuteras utifrån ett rättsstats- och maktdelningsperspektiv. Dessa principer finns i ett djupt skikt av rättskulturen (djupkulturen). Där finns också domarederna och domaretiken i vidare mening, som utgör en grund för vissa konstitutionella principer: domarens oavhängighet och opartiskhet. Dessa principer har inte ansetts konstitutionella utan har hört till processrätten, men genom artikel 6EKMR har de fått en konstitutionell position. Denna kan också föras tillbaka på edens ursprungliga konstitutionella karaktär. Edsavläggelsen kan utgöra en personlig minnesplats för domaren, och i Norge är den skriftliga eden tillgänglig för envar att granska. Andra betydande minnesplatser berör förändringarna av det konstitutionella systemet. Jag tänker på de första val där allmän rösträtt tillämpades och där parlamentarism infördes. Lantdagsordningen år 1906 (där på en gång ståndsriksdagen ersattes med en enkammarriksdag med allmän och lika rösträtt, även för kvinnor; parlamentarismen infördes dock ett decennium senare), borggårdskrisen, påskekrisen, riksrätten mot regeringen Selmer, är tänkbara minnesplatser. Men i termer av konstitutionell ombalansering förstärks genom dessa förändringar behovet av kontroll av lagstiftningens grundlagsenlighet. Även om behovet fanns även tidigare, var det svagare när monark och parlament kunde kontrollera varandra. Att den norska grundlagen gav monarken mindre möjligheter att utöva ett veto mot lagstiftningen än de finska, svenska och danska grundlagarna stämmer bra med bilden av mer aktiva norska domare redan före 1885 än i de andra länderna. Som minnesplats är betydelsen av dessa förändringar dubbel: de talar för ett ökat behov av konstitutionellt kritiskt dömande men minskar dess legitimitet. När det gäller domarnas agerande för lagliga förhållanden i kris, finns ett antal minnesplatser: Landshövdingen i Fänrik Ståls sägner, som blev en fö2. Aktuella minnesplatser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=