kapitel 9. avslutning 1037 nellt kritiskt dömande särskilt i Rt. 1976 s. 1(Kløfta), UfR1999 s. 841 (Tvind) ochNJA2005 s. 33 (partiell grundlagsstridighet II), för att nämna några tydliga exempel. Årtalen är representativa; Høyesterett gjorde sin markering tidigare än de andra båda högsta domstolarna. Sedan, som ett andra steg, har det blivit uppenbart att det finns ett behov av principutveckling: Hur ska otillåten retroaktivitet enligt 97 § i den norska grundlagen närmare bestämt definieras? Detta har visserligen diskuterats sedan 1800-talet, men diskussionen har fått ny kraft efter Rt. 2010 s. 143 (rederiskatt) i förhållande till de närmast föregående målen om retroaktiva verkningar av nya lagar. Vidare: Vad skall krävas för att en nationell domstol skall kunna tolka praxis från Europadomstolen så att en tidigare accepterad nationell ordning inte längre är acceptabel? Detta har diskuterats efter NJA2013 s. 502 (skattetillägg och dubbelbestraffningIV). Vad skall krävas för att det skall finnas rätt till domstolsprövning av ett ingrepp i rörelsefriheten, och enligt vilka principer skall ett sådant ingrepps rättsenlighet prövas? Detta kan diskuteras efter UfR2012 s. 2874 (’tålt ophold’). Här är balansgången svår för domstolarna: Å ena sidan behövs klara principer att följa, som kan göra kommande avgöranden förutsebara för lagstiftare och enskilda. Å andra sidan är det mindre lämpligt att domstolarna låser fast sig i principer som sedan visar sig omöjliga att upprätthålla. De svenska försöken med ett uppenbarhetsrekvisit och en ’klart stöd’-doktrin misslyckades av den enkla anledningen att det är svårt att legitimera att en domstol säger att mycket talar för att en lag är grundlagsstridig eller strider mot EKMRmen att detta inte är ’uppenbart’ respektive att ’klart stöd’ för slutsatsen saknas. Detsamma gäller ”aabenbart eller utvilsomt” i Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken) och möjligen ”tilstrekkelig klar og entydig” i Rt. 1994 s. 610 (bølgepapp). Denna typ av principer förutsätter en presumtion åt något håll. Den vanliga presumtionen har varit att lagstiftningen är grundlagsenlig och att det behövs viss klarhet för att domstolarna skall kunna komma till motsatt slutsats. Men det kan lika gärna krävas att lagstiftaren klart håller sig inom sina befogenheter, varvid lagar som saknar klart stöd i grundlagen inte kan tillämpas. Problemet ställs på sin spets exempelvis när vissa fri- och rättighetsgarantier kräver att ett visst förfarande är straffbart samtidigt som andra fri- och rättighetsgarantier kräver att ingen straffas utan lagstöd.6 6 Jfr senast NJA2008 s. 946 med Europadomstolens dom den 12.11.2013 i mål 5786/08 Söderman mot Sverige. Se också Europadomstolens dom den 4.12.2003 i mål 39272/98 M.C mot Bulgarien angående kraven på våldtäktslagstiftningen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=