konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1036 stitutionellt kritisk domarkultur är därmed svagare och motsägs av att de danska domarna ansetts kännetecknade av en utpräglad lojalitet med lagstiftaren, något som också kan sägas om de svenska domarna tillsammans med de svenska domstolarnas otydliga konstitutionella förankring. Det har alltså funnits begränsande faktorer på ett annat sätt än i Norge, och de rättsfall som kan åberopas före 1990-talet innebar inte att domarna satte något exempel på samma sätt som i Norge. Den konstitutionellt kritiska domarkulturen har i någon mån varit en motkraft till den rådande lagstiftarlojala, rättstillämpande, domarkulturen; inte tvärtom. Förändringen under 1990och 2000-talen kan visserligen knytas an till olika historiska skeenden, men det är något annat som är den avgörande förklaringen. Det är inspiration från Europadomstolen, EU-domstolen, Bundesverfassungsgericht och, indirekt, den amerikanska Högsta domstolen. Det finns en internationell domarkultur som den norska Høyesterett redan var en del av och som de svenska och danska högsta domstolarna nu har anslutit sig till. I Danmark klargjorde Niels Pontoppidan detta uttryckligen, medan det är mer underförstått när det gäller de svenska högsta domstolarna. De avgöranden som har följt på EU-domstolens dom 26.2.2013 i mål C-617/10 Åkerberg Fransson visar emellertid tydligt att de högsta domstolarna inte längre ser som sin uppgift att vara lojala med den svenska lagstiftaren mot de europeiska domstolarna utan tvärtom är lojala med det rättighetsskydd som den europeiska rätten ger enskilda individer och bevakar detta mot lagstiftaren. I Finland fanns en gedigen historisk grund för konstitutionellt kritiskt dömande efter ofärdsåren. Det skedde emellertid ett brott i rättutvecklingen genom 1919 års grundlag: lagprövning fick anses utesluten enligt grundlagstexten, och grundlagen kunde ändå förbigås genom lagstiftning i grundlagsordning. Förändringen var så genomgripande att domarkulturen också var tvungen att förändras. Det historiska arvet stämmer emellertid väl med de internationella tendenser som diskuterades nyss och kommer också till uttryck i de båda finska högsta domstolarnas praxis. För finskt vidkommande är det alltså alldeles klart att det konstitutionellt kritiska dömande som har börjat växa fram under de senaste åren visserligen kan – inte minst genom Curt Olssons båda artiklar år 1994 – knytas an till historien men har sin förklaring i domarkulturens historiskt grundade europeisering. Det är tydligt att den utveckling vi nu är mitt uppe i har inletts i två steg: Först de högsta domstolarnas markering av sitt ansvar för ett konstitutioVar står vi nu?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=