kapitel 9. avslutning 1033 agerat på en internationell rättslig arena. I den norska doktrinen har också genom Castberg mer och mer funnits en öppenhet för naturrättsliga, eller kulturrättsliga om man så vill, rättsprinciper. Historien och omvärlden har varit närvarande. Ser vi till 1800-talets rättsutveckling när det gäller inspiration från andra rättsordningar finns, som jag har nämnt, gradskillnader men inte artskillnader mellan Norge och de andra nordiska länderna. Jag avser då att Tocqueville och Story var kända i Sverige precis som i Norge, domarens möjlighet att tolka lag så att den stämde med grundlag var känd i Finland, Sverige och Danmark, och även i Norge kunde man, någon gång, tala om den dömande makten som inte helt jämställd med de båda andra statsmakterna. Skälet till att en rättsutveckling motsvarande den norska inte skedde i de länderna är inte att den inte kunde ske. Den norska grundlagen hade genom sitt tillkomstsätt en starkare ställning än de andra ländernas grundlagar, men domarna kunde trots detta ha tillämpat bestämmelser i dessa. Den viktiga skillnaden här är att det bara var de norska domarna som gjorde detta, med början år 1822 och med tydlig bekräftelse år 1866 och år 1890. Exemplet var alltså satt. Problemet med detta resonemang är att Aschehoug tillskrevs en politisk agenda i sitt förespråkande av lagprövningen; det skulle vara fråga om ett konservativt svar på parlamentarismens införande. Hela den debatten, som först fördes på 1920-talet och sedan kulminerade på 1960- och -70-talen, kunde först senare avslutas, sedan det visat sig att kronologin inte stämde. Frågan är då om de norska domarnas agerande år 1940, på 1960-talet och från år 1976 verkligen bygger på historisk grund? När nu Aschehougs teori och 1890 års prejudikat var ifrågasatta, och de antogs sakna sin historiska bakgrund, kunde domarna falla tillbaka på exempelvis 1822 och 1866 års prejudikat utan att själva känna till dem? Svaret är att det inte handlar om prejudikattillämpning utan om domarkultur. I den norska domarkulturen måste ha legat ett annat grundlagsbevakande och rättighetsskyddande ethos än i de andra nordiska länderna (med undantag för Finland under ofärdsåren). Det bygger på grundlagens tillkomstsätt och förklarar domarnas självständiga grundlagstolkning exempelvis i Rt. 2010 s. 143 (rederiskatt). Det handlar alltså inte om prejudikattilllämpning i rättens ytskikt. Det handlar i stället om att de domarattityder som kom till uttryck i avgörandena före 1885 hade sedimenterats ned i rättskulturen. Noterbart är att det är fråga om en domarkultur som också har en gemensam nordisk förankring, som kom till uttryck när Östen Undén rela-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=