konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1032 politiska fri- och rättigheterna. Där är det konstitutionellt kritiska dömandet inte lika präglat av att vara en ’counter-majoritarian force’, eftersom det handlar om rättigheten att försöka bilda nya majoriteter, inte att åsidosätta de reformer majoriteterna beslutat sig för. I Finland, däremot, var det hela den rättsstatliga ordningen som hade stått på spel. Detta gjorde dock inte att domstolarna kunde fortsätta skydda olika fri- och rättigheter, eftersom 1919 års grundlag inte gav utrymme för det. Sammantaget kan alltså sägas att den likhet mellan länderna som kan identifieras på 1920- och 30-talen inte beror på att det funnits en likhet dessförinnan: Det konstitutionellt kritiska dömandets intensitet sjönk i Norge och Finland och steg i Sverige och Danmark, och alla länderna hamnade på ungefär samma nivå. I alla länderna blev det konstitutionellt kritiska dömandet kontroversiellt, eftersom det blev enmotkraft till de majoriteter som genom demokratiseringen hade fått en stark legitimitet för reforminriktad lagstiftning. I tiden härefter kan två olika utvecklingslinjer urskiljas. De skillnader som jag har beskrivit har varit gradskillnader: i attityderna i dömandet, i inspirationen i doktrinen. Men de har också blivit tydligare, med de norska domarna år 1822, 1866 och 1890 som klara markeringar av att norska domare kunde inta en annan attityd än de i Sverige och Danmark. Detta innebär att norska domare hade en kultur av konstitutionellt kritiskt dömande att bygga vidare på, medan domarna i Danmark, Sverige och Finland behövde identifiera de historiska byggstenarna till en sådan kultur. I Finland fanns en sådan domarkultur, men den hade uppkommit i en speciell kontext, annorlunda än de förhållanden som gällde efter år 1919. Det som skiljer Norge från de andra länderna efter 1930-talet är att norska Høyesteretts ledamöter år 1940 lade ned sina ämbeten med lagprövningsfrågan som skäl, under uppgörelsen efter ockupationen förhöll sig till internationella rättsprinciper, på 1960-talet visade öppenhet för tillämpning av internationella fri- och rättighetsdokument, år 1976 efter amerikansk inspiration slog fast lagprövningen med materiellt differentierade normprövningsmarginaler och under 1990- och 2000-talen har tagit allt fler steg på vägen mot att reservera den slutliga tolkningen av grundlagen åt den dömande makten. Det som skiljer norsk rätt från de övriga länderna är därmed att Høyesterett under ockupationen och stora delar av efterkrigstiden har Den ena linjen efter 1930-talet: Konstitutionellt kritiskt dömande på gammal grund
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=