konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 708 Andenæs vidhöll att det för ett domstolsingripande inte krävdes att lagstiftaren medvetet hade överskridit grundlagen, men hans uttalande, att det vanliga var att lagstiftaren hade bedömt att lagen skulle anses grundlagsenlig eller inte hade tänkt på grundlagsfrågan, kompletterades med en diskussion om betydelsen av att Stortinget hade funnit lagen grundlagsenlig. Han uttalade att det i stort sett rådde enighet om att det borde läggas ”en viss vekt på det standpunkt Stortinget har tatt”.97 Därefter omformulerade han ett år 1945 sålunda lydande uttalande, som med mindre justeringar hade upprepats 1948 och 1962: I stället skrev han från och med år 1976: Intressant är här att Andenæs, som tidigare klart tagit avstånd från ett uppenbarhetsrekvisit, nu började diskutera det. Detta kan på ett sätt tyckas strida mot uppfattningen att lagprövningen var mer eller mindre dödförklarad år 1975 men återupplivades år 1976. Andenæs mer nyanserade beskrivning har säkerligen att göramed dels att boken efter hand blev mer och mer utförlig, dels att Rt. 1976 s. 1 hade gett underlag för en mer nyanserad diskussion om olika normprövningsmarginaler. En sådan diskussion hade, med bland andra Andenæs som deltagare, också förts i Lov og Rett år 1965. I den debatten hade just Andenæs position när det gällde uppenbarhetskravet pressats tillbaka.100 Rt. 1976 s. 1 hade klargjort rättsläget, och Andenæs refererade de väsentligaste partierna av Bloms och Bølvikens vota. När det gällde de ekonomiska rättigheterna och kravet på att grundlagsstridigheten var ställd utom rim97 Andenæs 1976 s. 295, 1981 s. 334, 1986 s. 354, 1990 s. 350-351, 1998 s. 291, 2004 s. 274, jfr 2006 s. 347 där formuleringen är densamma men utan kursiveringen. 98 Andenæs 1945 s. 228, jfr liknande 1948 s. 234, 1962 s. 252. Skillnaden är att meningen som inleds ”Grunnloven må gå foran…” i de två senare upplagorna avslutas ”…overalt hvor der er kollisjon.” 99 Andenæs 1976 s. 295, 1981 s. 334, 1986 s. 354, 1990 s. 351, 1998 s. 291, 2004 s. 274, 2006 s. 347 (ordet ’åpenbart’ ej kursiverat i den sista upplagan). 100 Se ovan kap. 6 avsnitt 4. ”Det er heller ikke nødvendig at det er åpenbar strid mellom lov og grunnlov. Grunnloven må gå foran selv hvor fortolkningen av den kan være tvilsom. Men hvor like gode grunner kan anføres for den ene som for den annen forståelse, der er det naturlig at tvilen går i favør av loven.”98 ”Kan det anføres omtrent like gode grunner for den ene som for den annen forståelse av grunnloven, er det naturlig at tvilen går i favør av loven. Det som er omstridt, er hvor bredt spillerom lovgivningen her skal ha. Er det f.eks. bare når det er åpenbart at loven er grunnlovsstridig, domstolene skal sette den til side?”99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=