kapitel 9. avslutning 1031 Även om individens skydd mot staten genom domstolarna kom till uttryck både i praxis och doktrin i alla länderna på 1880- och 90-talen, bevakade, som vi har sett, de norska och finska domarna grundlagen på ett helt annat sätt än de danska och svenska. På 1920- och -30-talen, däremot, finns det stora likheter mellan alla de nordiska länderna: I Finland upphörde lagprövningen att erkännas efter 1919 års regeringsform medan förordningars lagoch grundlagsenlighet kunde prövas. I Sverige inledde Högsta domstolen prövning av förordningar med stor återhållsamhet. I Norge blev Høyesterett – efter en period av ganska kraftfullt konstitutionellt kritiskt dömande, i vart fall från en stor del av domarna – år 1918 mer återhållsam med sin lagprövning. I Danmark slog domstolarna fast sin lagprövningsrätt men tillämpade den med stor återhållsamhet. Det konstitutionellt kritiska dömandet var på sin höjd något som kunde tas till i extremfall, men normalt kunde något konstitutionellt kritiskt dömande inte förväntas utföras. Även om parlamentarismen hade etablerats vid olika tidpunkter, sammanfaller förändringen i det konstitutionellt kritiska dömandet med det demokratiska genombrottet. Parlamentarismen kan leda till en ökad legitimitet för konstitutionellt kritiskt dömande, eftersom ingen av de andra båda statsmakterna bevakar lagars grundlagsenlighet. Demokratiseringen, å andra sidan, kan minska legitimiteten för det konstitutionellt kritiska dömandet som ’counter-majoritarian force’. Det sistnämnda, samt ambitionen att lagstifta för att förändra, blev avgörande. Därtill kom, efter hand, exemplen både från Weimar-republiken och från Roosevelts USAatt illustrera spänningen mellan att kunna utöva konstitutionellt kritiskt dömande och att verkligen göra det i enskilda mål. Det konstitutionellt kritiska dömandet som ’counter-majoritarian force’ mötte motstånd från majoritetens representanter. Statsminister Zahles yttranden om lagprövningen talar sitt tydliga språk, liksom Lies och Skeies betänkanden. I Sverige framgår bland annat genom Myrbergs avhandling att frågan var kontroversiell. En bakgrund finns i urvalet av grundlagsskyddade rättigheter som hade aktualiserats för lagprövning. I Norge hade domstolarna främst skyddat olika rättigheter som kunde betraktats som privilegier, och i Danmark hade domstolarna upprätthållit provisorielagstiftningen. Det fanns alltså inte, med några få undantag,5 en historia av skydd för de mer allmänna medborgerliga och 5 Jag tänker närmast påUfR1899 s. 46 (avgift till Folkekirken) ochNJA1901 s. 280 (soldats meddelarfrihet). Varför uppkom likhet på 1920- och 1930-talen?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=