konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1030 på äldre upplagor), inte några nya motsvarande exempel på återgivning av tysk diskussion. Det, i och för sig mer begränsade, material som finns från sent 1880-tal och 1890-talet, är mer entydigt i sin rättighetsskyddande inriktning med grundlagen som överordnad och statsmakterna som sidoordnade än den mer spretiga perioden dessförinnan. Man kan således sammanfatta rättsläget i hela Norden år 1900 så, att domarna med stöd av rättsligt relevanta argument kunde åsidosätta formellt eller materiellt grundlagsstridig lag, men att de var mycket restriktiva med att verkligen göra det. Enbart i Norge tog domstolarna det steget att de i vissa fall, som i Rt. 1890 s. 455 (’en celeber dom’), satte sin tolkning av retroaktivitetsförbudet före lagstiftarens. Denna tolkning, som innebar att det fanns välförvärvade rättigheter som inte kunde inskränkas, kunde knappast ha gjorts om inte den norska grundlagen innehöll det generella retroaktivitetsförbudet och grundlagen hade en sådan ställning att domstolarna skulle bevaka dess upprätthållande. Här fanns också den rättskulturella grund att stå på som låg i avgörandena från 1860-talet och tidigare. 1890 års fall får också ses som en tydligare markering av att domstolarna tog på sig uppgiften att tolka grundlagen självständigt, något som har stor betydelse när det gäller en sådan bestämmelse som ett generellt retroaktivitetsförbud om det kombineras med tanken att medborgare har fått vissa rättigheter eller privilegier på kontraktsliknande sätt. Även om tendensen är liknande i Norden vid denna tid, blir skillnaden stor i och med att det endast var i Norge som Høyesterett markerade sitt tolkningsföreträde när det gällde grundlagens fri- och rättigheter. Detta är, tillsammans med 1866 års dom, det tydligaste exemplet på konstitutionellt kritiskt dömande under 1800-talet. Även om det fanns mål vid samma tid där Høyesterett gjorde mer återhållsamma tolkningar, hade domarna markerat att de inte ryggade för att tolka och tillämpa grundlagen när så behövdes. För finskt vidkommande var det konstitutionellt kritiska dömandet av annat slag. Det var också där fråga om att lagstiftaren försökte genomdriva förändringar, men medan det i Norge handlade om reformlagstiftningens materiella förenlighet med retroaktivitetsförbudet, handlade det i Finland 1899-1905 och 1908-1917 om att föreskrifter beslutades på fel sätt och om ett åsidosättande av det grundlagsenliga systemet. I Finland var det fråga om den negativa sidan av det konstitutionellt kritiska dömandet, bevakande av lagliga förhållanden mot föreskrifter som tillkommit på grundlagsstridigt sätt, medan det i Norge var fråga om den positiva sidan av det konstitutionellt kritiska dömandet, tolkning och tillämpning av grundlagsbestämmelser före lagstiftning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=