konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1026 ka och danska) reglerade befintliga stater, medan två (den finska4 och den norska) inrättade nya stater. Till den nya staten Norge gavs bara de befogenheter som angavs i grundlagen. Något liknande gäller Finland, där grundlagarna visserligen var gamla men där kejsaren-storfurstens löfte att iaktta dem blev grundläggande för statsbildningen. Man bör i sammanhanget notera att den norska statsbildningen genom grundlagen inte var en följd av en revolution utan – i likhet med den finska ’omkonstitueringen’ – var en följd av ändringarna i maktbalansen på ett europeiskt plan. Detta innebar för norsk och finsk del att skillnaden mellan grundlagsstiftare och lagstiftare blev tydlig på ett annat sätt än när en befintlig kung och riksdag, som i Sverige, enades om en omorganisering av en befintlig stat. Detsamma som sagts om Sverige gäller Danmark, men med den skillnaden att en grundlagsstiftande församling, utan direkt samband med någon etablerad folkrepresentation, var sammankallad; staten och kungamakten var dock redan etablerad. Å andra sidan skiljer sig den norska och den danska grundlagen från de båda andra genom tydligare fri- och rättigheter och ett tydligare ställningstagande för indelningen i lagstiftande, utövande och dömande makt. I Norge och Danmark garanterades fri- och rättigheterna i grundlagen, i Finland och Sverige skulle de regleras genom lag. Behovet av konstitutionell kontroll diskuterades i Sverige och Norge snart efter grundlagarnas antagande. Norge skilde sig också från de andra länderna genom att en statsrättslig doktrin uppkom på 1830-talet. Frederik Stang diskuterade normprövningen i termer av kontroll av att statsmakterna höll sig inom grundlagens gränser, vilket bekräftar att den norska lagstiftaren inte hade mera makt än grundlagen hade avgränsat åt den. Stang uppfattade rättsläget så att domstolarna skulle ingripa mot lagstiftning som låg utanför dessa. I Norge finns en typ av domstolsavgöranden från åren 1822, 1838, 1841, 1844, 1854, 1855 och 1866, som sammanfattningsvis skyddade etablerade positioner med stöd av förbudet mot retroaktiv lagstiftning, skyddet för äganderätten och – i förekommande fall – ämbetsmännens rättighetsskydd. I de andra länderna är det närliggande att fråga om den typen av mål helt enkelt saknades, eller om det var typen av rättighetsskydd som inte fanns. Svaret är inte helt enkelt att ge. Vid en första anblick fanns samma typ av mål i Danmark 1853, 1857 och 1860. Resonemangen där synes gå ut på att de av kärandena påstådda rättigheterna inte förelåg, inte att rättigheterna hade saknat 4 Jag avser här det grundlagsverk som består av 1772 års regeringsform, 1789 års föreningsoch säkerhetsakt och 1809 års löfte av kejsaren att iaktta dem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=