konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1018 Uttalandet fångar väl även det synsätt som lades till grund i Danmark vid inkorporeringen och det som har legat till grund för Högsta domstolens ’klart stöd’-doktrin, så somden var från början. Den aktuella frågan är omdet finns något utrymme kvar för sådan försiktighet, när domstolarna allt mera har börjat tolka EKMRpå det sätt som de förväntar sig att Europadomstolen kommer att göra. I NJA2005 s. 805 visade Högsta domstolen ett sätt att göra en sådan tolkning, och den har återkommit i en ny och tydligare version i NJA2013 s. 502. Grundlagsändringarna och inkorporeringen av EKMRhar lett till genomgripande förändringar, som sedimenteras ned i djupstrukturerna. Rättighetsargument har blivit vanligt förekommande vid domstolarna, och det är fråga om ett nytt sätt att förhålla sig till rättsordningen. Vad detta närmare bestämt kommer att innebära är en fråga för framtiden. Det som i grund och botten har konstituerat det ökande konstitutionellt kritiska dömandet är att domarens kärnverksamhet är prövningen av enskilda fall, att det allt oftare blir konflikt mellan olika normer och att ingen annan än domaren slutligt kan avgöra vad som skall gälla. Det finns inte längre en enda nationell lagstiftare som domaren bör vara lojal med, utan det finns flera lagstiftare och rättsbildare som gör anspråk på lojalitet. Den politiska ambitionen att lagstifta för att förändra har lämnat plats åt ett mer rättighetsorienterat synsätt där det finns politisk acceptans för att domstolarna bidrar till rättighetsskyddet i det enskilda fallet. Och även om sådan acceptans hade saknats, är det svårt att se hur domarna generellt i en diversifierad rättsordning skulle vara lojala med en av många lagstiftare eller rättsbildare med olika typer av legitimitet. Domarattityder: Konstitutionellt kritiskt dömande? Konstituering och begränsning rörande domarens handlingsalternativ 621 Rt. 2000 s. 996 på s. 1008. Sedimentering av synsätt? ”Dersom norske domstoler skulle være like dynamiske i sin fortolkning avEMK som det EMDer, ville man kunne risikere at norske domstoler i enkelte tilfeller går lenger enn det som er nødvendig i forhold til EMK. Dette vil kunne legge et unødvendig bånd på norsk lovgivningsmyndighet. Av hensyn til den balanse mellom lovgivningsmyndighet og domsmyndighet som vår statsskikk bygger på, vil dette kunne være uheldig.”621
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=