konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 1014 jag kan förstå grundas ersättningen – liksom i Sverige – delvis direkt på art. 13 EKMR. Høyesterett uttalade: Också i Danmark har frågan om kompensation för konventionskränkningar kommit upp i några fall. I UfR2001 s. 2345 bedömde Højesteret ett fall med en man som hade underlåtit att redovisa mervärdesskatt åren 1990-91 och som hade åtalats år 1992 samt dömts vid byretten år 1998 och i landsretten år 2000. Højesteret uttalade att en så lång tid för domstolsprövning fick förmodas innebära en kränkning av kravet i art. 6 på rättegång i skälig tid. Presumtionen kunde emellertid motbevisas: Højesteret gjorde en ganska ingående bedömning av skälen till tidsutdräkten och kunde konstatera att den inte berodde på myndigheterna utan på den tilltalade och hans medtilltalade. Rättigheten enligt art. 6 var därmed inte kränkt. Icke desto mindre lät Højesteret den långa tidsåtgången påverka straffet. I UfR1997 s. 1292 och 1998 s. 1759 hade Østre landsret gjort fängelsestraff villkorliga på grund av långsam handläggning. Dessa två rättsfall angavs i en fotnot när staten i två landsrättsavgöranden år 2001 –UfR2001 s. 253 och 2001 s. 510 – dömdes att betala skadestånd för konventionskränk617 Rt. 2006 s. 577 p. 19-20. 618 UfR2001 s. 2345 på s. 2347. ”Det må derfor påhvile myndighederne at godtgøre, at tidsforbruget har været rimeligt begrundet, og at sagen er blevet fremmet med behørig omhu uden ’døde’ perioder. Ved vurderingen heraf må der tages hensyn til sagens karakter og betydning, dens kompleksitet og den tiltaltes og myndighedernes adfærd.”618 ”Når det er konstatert konvensjonsbrudd, har den krenkede rett til et effektivt rettsmiddel – ’remedy’ – jf. EMKartikkel 13. I straffesaker vil dette normalt gis virkning for straffutmålingen slik at straffen reduseres. Ved idømmelse av forvaring kunne man tenke seg tilsvarende konsekvens for minstetidens lengde, som imidlertid vil ha begrenset materiell betydning og som heller ikke er aktuell i vår sak. Jeg ser det heller ikke som tilstrekkelig i vår sak, som representerer et markant brudd på kravet til rask saksbehandling, at krenkelse fastslås i domspremissene. A har ikke lidt noe økonomisk tap. Derimot har den lange saksbehandlingstiden hindret et tilrettelagt opplegg for ham i tråd med forutsetningen for forvaringsreaksjonen. I stedet har han blant annet i lengre tid sittet varetektsfengslet. Jeg finner derfor at han bør tilkjennes en oppreisning, jf. straffeprosessloven § 447 annet ledd jf. EMK artikkel 13 og menneskerettsloven § 2. Oppreisningen kan passende settes til 50.000 kroner.”617
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=