kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 1013 – i form av att staten åläggs skadestånd eller dess straffanspråk inte tillgodoses – kan användas kompensatoriskt dömande. I svensk rätt har lång handläggningstid beaktats i påföljdsbestämningen i bland annat NJA2003 s. 414, och i en rad fall av rättighetskränkningar har staten609 eller en kommun610 dömts att betala skadestånd eller sådana yrkanden i alla fall prövats i sak. Bland annat har i detta sammanhang uttalats att svenska bestämmelser, ”i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas”.611 Rättsutvecklingen är uppseendeväckande, eftersom domstolarna här – se särskilt NJA2003 s. 217 – har utvecklat en praxis vid sidan av skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar och byggt denna direkt på Europadomstolens rättskipning.612 Enskild har inte kunnat åläggas skadestånd direkt på grund av EKMR,613 även om det säkert inte är uteslutet att rättigheterna i EKMRi något avseende kan påverka en skadeståndsbedömning mellan enskilda. Det kan exempelvis bli aktuellt i fall med skadestånd för förtal, där det skall göras en avvägning mellan den enes yttrandefrihet och den andres skydd för privatlivet. Även i Norge finns exempel på kompensatoriskt dömande.614 Vid lång handläggningstid har påföljder lindrats, vilket också har ansetts vara i enlighet med allmänna norska rättsprinciper.615 I vissa fall har det ansetts tillräckligt att konstatera kränkningen i domen, såsom om en underinstans har uttryckt sig på ett sådant sätt att avgörandet i skadeståndsdelen har kastat tvivel över den tilltalades straffrättsliga frikännande. Då har en del av gottgörelsen varit att Høyesterett har tagit avstånd från de olämpliga förmuleringarna.616 I ett fall där en persons rättigheter hade kränkts eftersom han hade varit frihetsberövad alltför länge, tillerkändes han skadestånd. Såvitt 609 Se bl.a. NJA2003 s. 217 (det avgörande som tillät frågan att över huvud taget prövas), 2005 s. 462, 2005 s. 726, 2007 s. 295, 2007 s. 584, 2010 s. 363, 2010 s. 577 och 2011 s. 411. 610 NJA2009 s. 463 611 NJA2005 s. 462 på s. 494. 612 Se bl.a. Mårten Schultz, ”Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten. Rättighetsargument” i SvJT2011 s. 989-1018 och Clarence Crafoord, ”Långsam handläggning och skadestånd – klart slut när Högsta domstolen frigör sig från Europadomstolen” i ERT2012 s. 485-490. 613 NJA2007 s. 747. 614 Jfr dockSOU2010:87 s. 240-242. 615 Rt. 2003 s. 1818, 2005 s. 1210, 2007 s. 1326, 2011 s. 1418. 616 Se t.ex. Rt. 2003 s. 1671, 2007 s. 40, 2008 s. 1292, 2009 s. 1456 och 2013 s. 22. Se ocksåRt. 2006 s. 582 och 2010 s. 469.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=