kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 1007 ter och tankar som kränker, chockerar eller stör. Av intresse är här att Högsta domstolen använde konstitutionella principer och inte vanlig lag för att placera bedömningen i det fält som bildade gränslandet mellan två artiklars margin of appreciation. Härutöver fann Högsta domstolen att förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning i brottsbalkens promulgationslag såsom varande en huvudregel skulle tillämpas framför ett undantag i en övergångsbestämmelse i lag. Intressant är att generell lag gick före speciell lag utan att det ytterligare stödet för detta i 2 kap. 10 § regeringsformen nämndes. OmHögsta domstolen i NJA2001 s. 409 vävde samman två artiklar i EKMR med svenska konstitutionella principer, gjordes bedömningen på annat sätt i NJA2005 s. 805 (Åke Green).591 Åke Green var en pastor som hade predikat nedsättande om homosexuella. Han åtalades för hets mot folkgrupp men åberopade sin rätt till yttrande- och religionsfrihet. Högsta domstolen inledde sin dommed vad som kanske bäst kan beskrivas som en traditionell svensk brottmålsdom. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp analyserades med utgångspunkt i främst lagförarbeten men också några rättsfall. Slutsatsen var, att Greens uttalanden enligt den innebörd av bestämmelsen som kommit till uttryck i motiven fick anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. Där kunde Högsta domstolen ha stannat – om inte regeringsformen och EKMRhade aktualiserats. Högsta domstolen hänvisade till NJA2000 s. 132 och 2005 s. 33 och uttalade att tilllämpning av brottsbalksbestämmelsen eventuellt skulle underlåtas om ”en sådan tillämpning skulle strida mot grundlag”.592 Detta kan jämföras med de båda åberopade fallen, där det ju inte var fråga om redodlat åsidosättande utan om partiell icke-tillämpning, som utgjorde grundlagskonform tolkning. Likheten består dock i att åsidosättande kunde ske i det enskilda fallet utan att en lag generellt blev overksam – även om Åke Green inte kunde fällas innebar inte det att bestämmelserna aldrig skulle kunna tillämpas på avsett sätt. Högsta domstolen konkluderade emellertid att det var uppenbart att religionsfriheteninte hindrade en fällande dom, och att det inte var uppenbart 591 Jag har tidigare behandlat bl.a. detta rättsfall i ”I gränslandet mellan lagprövning och lagtolkning” i SvJT2008. 592 NJA2005 s. 805 på s. 827. Regeringsformen, EKMR, Europadomstolens praxis, prognos om framtida praxis
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=