kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 1005 och rättighetsskyddet skall vara starkt. I det perspektivet är det något svårt att förstå att grundlagsstiftaren måste skyddas mot intolkningar i grundlagen av EKMR. Om argument relaterade till EKMRhar övertygande kraft i en viss grundlagstolkningssituation, där det är fråga om ”authority which attracts adherence”587 men inte är tvingande, vore det märkligt om inte domstolarna utnyttjade samtliga relevanta rättskällor. Att sedan samma sak kanske inte sker där grundlagens ochEKMR:s regler ligger längre från varandra är en annan sak. Ett fall somUfR2012 s. 2874 (tålt ophold) kan ju enbart med stöd av EKMRåsidosätta en sådan ordning som lagstiftaren tänkt sig, och det skulle vara förvånande om det skulle leda till ett ifrågasättande av EKMR-anslutningen. I NJA1998 s. 817 hade en norsk sälfångstinspektör gjort vissa uttalanden som en norsk domstol hade förklarat overksamma; även skadestånd hade dömts ut. Sedan inspektören hade flyttat till Sverige uppkom en fråga om den norska domens förenlighet medEKMRskulle prövas och därmed dess möjlighet att verkställas i Sverige. Inspektören anförde att den norska domstolen hade inskränkt hans yttrandefrihet mer än nödvändigt till förmån för det motstående intresset att skydda annans goda namn och rykte. Högsta domstolen uttalade att en fullständig omprövning av en utländsk dom inte skulle göras, men att det borde (vid sidan avordre public-prövningen) prövas om domen stred mot EKMR. Denna prövning borde, när domen meddelats i ett annat land anslutet till EKMR, normalt vara översiktlig om inte en part påpekat något särskilt ifrågasättbart förhållande. Högsta domstolen diskuterade de olika faktorer som kan behöva avvägas när det gäller yttrandefrihetsskyddet och fann att inspektörens rättigheter enligt EKMR inte var kränkta. I frågan omordre public framhöll Högsta domstolen att verkställighet bara kunde vägras i undantagsfall. Ett av inspektörens uttalanden hade sänts i svenskTV, och då uppkom frågan om betydelsen av meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och om friheten från straff- och skadeståndsrättsligt ansvar, vilket låg på ansvarig utgivare eller programföretaget. Högsta domstolen – med justitierådet Westlander 587 Glenn 1987 s. 263. Sverige: Steg för steg EKMRoch ’den svenska konstitutionen’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=