kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 705 En majoritet av domarna (tio av sjutton) höll med Blom om denna slutsats. Domaren Bølviken var, tillsammans med sex andra domare, av skiljaktig mening. Hon menade att lagprövningsrätten visserligen var ”sikker konstitusjonell sedvanerett”,80 men hon tillämpade en bredare normprövningsmarginal: När lagstiftaren hade bedömt en lags grundlagsenlighet, skulle det ”meget til for at domstolene skal kunne sette sin vurdering over lovgiverens”.81 Utgångspunkten var att det var lagstiftarens sak att pröva lagens förhållande till grundlagen, även om lagstiftarens marginal var smalare när det gällde de bestämmelser som skyddade den enskildes integritet. Bølviken anslöt sig beträffande ekonomiska rättigheter till Berg och Thinn i Rt. 1918 I s. 401 (den stora koncessionssaken). Samhälleliga hänsyn borde påverka både omfattningen av regleringen av egendom, som i Rt. 1970 s. 67 (’det rene sommerparadis’), och innebörden av begreppet full ersättning. Att det hade betydelse om Stortinget hade bedömt en lags grundlagsenlighet – något som ju både majoritet och minoritet hade ställt sig bakom – bekräftades så småningom i Rt. 1988 s. 861. Där fanns det oklarheter i vad avsikten hade varit, och nödvändiga övergångsregler saknades. Då tillämpades principen i 97 §, och en rätt till friköp av en sektion av ett hus kunde inte tillämpas retroaktivt.82 I 1866 års avgörande83 hade justitiarius Lasson och i Rt. 1918 I s. 401 hade justitiarius Thinn klargjort sina uppfattningar om lagprövningsrätten – Lasson hade principiellt uttalat ”at forsaavidt man ikke kan paalegge Domstolene at dømme efter begge Love paa engang, saa maa de nødvendigvis foretrække Grundloven”,84 medan Thinn hade uttalat att han var ”personlig av den mening, at det vilde være den forfatningsmæssig rigtige lære, at domstolene ikke har en saadan kompetanse”85 även om han böjde sig för stadgad praxis. Även justitiarius Ryssdal gjorde ett sådant uttalande. Det påminde mera om Thinns än Lassons. Han anslöt sig till Bølviken ochmenade att det på det aktuella rättsområdet borde ”i første rekke være lovgiverens oppgave å tolke grunnloven”.86 80 Rt. 1976 s. 1 på s. 22. 81 Rt. 1976 s. 1 på s. 22. 82 Jfr E. Smith 1993 s. 251 och 260. Se också Rt. 1985 s. 1355. 83 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfL, bd 6, 1866-67 s. 165-173. 84 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfL, bd 6, 1866-67 s. 172. 85 Rt. 1918 I s. 401 på s. 426-427. 86 Rt. 1976 s. 1 på s. 36. Avgörandets betydelse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=