kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 999 Detta hade, konstaterade Høyesterett, bekräftats i Rt. 1997 s. 1821, där yttrandefriheten hade ansetts ha ett särskilt starkt skydd. I anlutning till båda de nu nämnda målen konstaterade Høyesterett att det var grundlagsenligheten som skulle prövas och att politiska lämplighetsöverväganden, som i detta fall tillåtligheten av politisk reklam, närmast var en fråga för politikerna. Prövningen skulle därmed gälla om ”inngrepet er blitt uforsvarlig i forhold til Grunnloven”,571 men det var det inte. I fråga om art. 10EKMRvar det klart att förbudet var ett ingrepp i yttrandefriheten, och frågan var om det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Så gott som samma argument som underbyggde en bred normprövningsmarginal i förhållande till 100 § grundlagen gjorde att förbudet föll inom lagstiftarens margin of appreciation, och förbudet kunde upprätthållas. Även om Høyesterett gjorde en särskild bedömning för envar av de båda rättighetsskyddande bestämmelserna, är en parallelliteten i dessa bedömningar tydlig. Vad som dock inte uttryckligen ifrågasattes var omyttrandefriheten i 100 §grundlagen då verkligen hade en preferred position enligt Rt. 1976 s. 1. Rt. 1997 s. 1821 lades till grund för bedömningen i Rt. 2002 s. 1618 och sammanfattades som att bestämmelsen om hets mot folkgrupp bara omfattade uttalanden ”av kvalifisert krenkende karakter”.572 I Rt. 2007 s. 1807 uttalade förstevoterande, domaren Tønder, för Høyesterett: I Rt. 2012 s. 536, slutligen, minskades åter kravet på kränkningarnas grovhet för att de skulle vara straffbara. Förstevoterande, domaren Matheson, uttalade för en enig Høyesterett: 571 Rt. 2004 s. 1737 p. 43. 572 Rt. 2002 s. 1618 på s. 1624. 573 Rt. 2007 s. 1807 p. 37. grunnlovsbestemmelser som regulerer de andre statsmakters arbeidsmåte eller innbyrdes kompetanse, mener jeg som førstvoterende i plenumssaken inntatt i Rt. 1952 s. 1089, særlig side 1098 (hvalavgiftssaken), at domstolene i vid utstrekning må respektere Stortingets eget syn. Grunnlovsbestemmelser til vern om økonomiske rettigheter må for så vidt komme i en mellomstilling.’” ”På bakgrunn av disse uttalelsene fra Rt. 1997 s. 1821 og [förarbetena till 2004 års ändring av 100 § grundlagen] konkluderer jeg med at straffeloven § 135a må forstås slik at selv om toleransen for ytringer som gir uttrykk for holdninger som for de fleste vil være uakseptable, skal være vid, er det en grense for hvor grove krenkelser samfunnet skal tolerere i det offentlige rom.”573 ”Både i forarbeidene til den nye bestemmelsen i Grunnloven § 100 og til endringene i straffeloven § 135a i 2005, er det forutsatt at straffbarhetsterskelen ved ra-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=