kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 997 mot diskriminering fick det sistnämnda skyddet företräde. Gussgard beaktade samhällsutvecklingen vid grundlagstolkningen, vilket enligt Hans Petter Graver visar att den lagstiftare Høyesteretts majoritet var lojal mot inte var den ursprunglige grundlagsstiftaren. Å andra sidan blir det då svårt att definiera den lagstiftare som lojaliteten skulle gälla mot.565 En minoritet (femmot tolv domare) citerade uttryckligen uttalandet i Rt. 1976 s. 1 och 1996 s. 1415 om att ”grunnlovens gjennomslagskraft må være betydelig”566 när det gällde yttrandefriheten. I dessa fall var grundlagens genomslagskraft som störst, och den blev större ju mer man närmade sig bestämmelsens centrala innehåll. De fäste avseende vid att uttalandena fanns i ett partiprogram, och sådana borde omfattas ett särskilt starkt yttrandefrihetsskydd. Detta gällde även om partiets förslag var sådana att de stred mot grundläggande rättsprinciper och skulle åsidosättas av domstolarna om de blev verklighet. Något annat skulle nämligen i realiteten innebära ett förbud mot partiet som sådant. Skälen för en sådan inskränkning i yttrandefriheten vägde inte tillräckligt tungt. Minoriteten hänvisade till Rt. 1978 s. 1072, vilket visar att skiljelinjen mellan det fallet ochRt. 1977 s. 114 och 1990 s. 257, vilka majoriteten hänvisade till, kvarstod. Motsättningen stod, enkelt uttryckt, mellan tanken att en straffbestämmelse kunde verka sommarkering mot fördomsfulla yttranden och tanken att fördomsfulla yttranden bäst bemöts i en öppen debatt. Vad som är rätt och fel i den frågan är inte lätt att avgöra. Intressant är emellertid att förstevoterande först fann att uttalandet föll under straffbestämmelsen och sedan tolkade den bestämmelsen utifrån yttrandefrihetsbestämmelserna. Det är samma tillvägagångssätt somHögsta domstolen sedan kom att använda i NJA2005 s. 805 (Åke Green).567 Camilla Vislie – som har argumenterat för en mer aktiv domstolsprövning – har fäst avseende vid att norsk lag upprätthölls och domstolarna visade respekt för den lagstiftande makten i förhållande till internationella avtal.568 Den slutsatsen hade, menar jag, haft större berättigande om domstolarna helt enkelt hade hänvisat till och ansett sig bundna av lagstiftarens avvägning. Här har domstolarna gjort sin egen bedömning och att den kom att sammanfalla med lagstiftningsmakten är inte ett tecken på respekt eller lojalitet utan snarare på att lagstiftningen hade hållits inom sina gränser. 565 Graver 2012 s. 555-556. 566 Rt. 1997 s. 1821 på s. 1834. 567 Se nedan s. 983 ff. 568 Vislie 1999 s. 127-130.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=