kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 993 Det finns alltså anledning att skilja mellan åsidosättande av en ’ordning’ och tillämpning av EKMRi det enskilda fallet. I NJA2013 s. 502 fann Högsta domstolen med stöd av Åkerberg Fransson-avgörandet att EKMRnumera måste tolkas så att den svenska ordningen med skattetillägg och straff för skattebrott i två olika förfaranden är oförenlig med förbudet mot dubbla förfaranden. Högsta domstolen jämställde också lis pendens medres judicata och gick på så sätt längre änEKMRochEU:s rättighetsstadga kräver. I NJA 2013 s. 746 utsträckte Högsta domstolen verkningarna härav tillbaka till Zolotukhin-domen, och i HFD2013 ref. 71 anslöt sig Högsta förvaltningsdomstolen till Högsta domstolens tolkning av innebörden av förbudet mot dubbla förfaranden. På så sätt blev till slut 31 justitieråd eniga om hur rätts554 NJA2012 s. 1038 p. 13-15. Se också NJA2012 s. 11 II och 2012 s. 211 I. ”13. Förutom att Sverige är statsrättsligt bundet av Europakonventionen gäller den som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen kan således i rättstillämpning få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden. 14. Konventionen såsom statsrättsligt instrument får för domstolarna betydelse främst när det sätts i fråga om svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldigt till konventionsbrott. Är så fallet kan det leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen. Om, i fråga om vad som föreskrivs i lag, konventionens krav inte kan tillgodoses genom en konventionskonform tolkning, har det för att lagen ska åsidosättas ansetts böra krävas klart stöd för att den svenska ordningen är oförenlig med konventionen (se t.ex. NJA2010 s. 168). 15. I ett mål i en svensk domstol angående frågan huruvida staten har respekterat den enskildes rättigheter enligt konventionen är det primärt konventionens ställning såsom svensk lag som får betydelse. Det ankommer därför på domstolen att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har. Det innebär att bestämmelserna kan tolkas och preciseras så att de ger en enskild längre gående rättigheter enligt svensk rätt än enligt vad som följer av konventionen och Europadomstolens hittillsvarande praxis. Detta förhållningssätt leder till att i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen kommer Europadomstolens praxis att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag. Dess relevans kommer främst att ligga i att den sätter gränser för vad som är en tillåten nationell rättsutveckling. Att rättsbildningen håller sig inom konventionens gränser ankommer såvitt gäller de allmänna domstolarnas kompetensområde främst på Högsta domstolen att vaka över (jfr NJA2012 s. 211 I, p. 19).”554
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=