konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 704 litet, må domstolene benytte den der de finner det hevet over rimelig tvil at loven vil føre til resultater som er i strid med grunnloven.”75 Om normprövningsmarginalen omfattade rimliga tvivel när det gällde ekonomiska rättigheter måste det desto mera gälla kompetensfördelningen mellan de andra statsmakterna, medan ’beviskravet’ måste vara lägre när det gällde personlig frihet och säkerhet. Blom uttalade också att domstolarna inte kunde överpröva Stortingets politiska målsättningar utan bara pröva ”om den måte Stortinget har realisert sine intensjoner på, er forenelig med grunnloven”.76 Vad skulle då domstolarna göra i normprövningsmarginalen, det vill säga om grundlagsenligheten var tveksam och grundlagsstridigheten inte klar? Omdet fanns tvivel omhur lagen skulle uppfattas, hade domstolarna rätt och plikt att tolka lagen på det sätt som bäst harmonierade med grundlagen ”eller med det prinsipp den enkelte grunnlovsbestemmelse er sprunget ut av”.77 När det gällde tillämpning av grundlagens bakomliggande principer hänförde sig Blom till Rt. 1880 s. 278 (avstående av mark till väg) och 1958 s. 479 (Sangen om den røde rubin). I det första fallet hade en expropriationslag byggt på tanken att expropriation för vägmark skulle ge markägaren kompensation genom möjligheten att använda vägen. Den förutsättningen var inte uppfylld i fallet, varför Høyesterett tolkade in principen i 105 § grundlagen i lagen. I det senare fallet hade principen 100 § grundlagen ansetts innebära att man när det ”er tvil, heller bør frifinne enn felle.”78 Denna typ av bakomliggande principer fick större betydelse om lagen var otydlig än om den var koncis. En grundlagsbestämmelse kunde sägas innehålla en hård kärna, som lagstiftaren inte kunde gripa in i, och däromkring kunde det finnas ett område där större oklarhet rådde. När ny lagstiftning hade tillkommit kunde Høyesteretts gamla praxis ha tappat i betydelse, men om grundlagen enligt fast praxis hade tolkats på ett visst sätt kunde det vägas in i bedömningen av lagens grundlagsenlighet.79 Bloms slutsats var att marknadsvärdet skulle ersättas enligt grundlagen och att så inte nödvändigtvis blev fallet vid tillämpning av lagens värdering utifrån fastigheternas aktuella bruk. Underinstansen hade då inte intagit en tillräckligt kritisk attityd till lagens grundlagsenlighet, varför målet återförvisades dit för ny värdering. 75 Rt. 1976 s. 1 på s. 6. 76 Rt. 1976 s. 1 på s. 6. 77 Rt. 1976 s. 1 på s. 6. 78 Rt. 1958 s. 479 på s. 486. 79 Rt. 1976 s. 1 på s. 7-8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=