konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 986 tillägg var ett straffrättsligt förfarande i EKMR:s mening, men i det fallet hade skattetillägget inte vunnit rättskraft och utgjorde därför inte hinder för prövning av brottmålet. Det intressanta här är att ’klart stöd’-argumentet utan vidare diskussion gavs ett större tillämpningsområde: från att ha avsett fall där en utvidgande tolkning avEKMRkunde vara aktuell till tillämpningen avEKMRi svensk rätt generellt, där det var fråga om åsidosättande av en nationell ’ordning’. Detta begrepp hade visserligen nämnts i NJA2000 s. 622 men inte varit i fokus då.531 Ett annat sätt att formulera det förekom i NJA 2005 s. 856 där det diskuterades huruvida Europadomstolens praxis gav ”något sådant stöd [---] som bör krävas”532 för att svenskt rättsläge var konventionsstridigt. Detta var rättsläget fram till år 2009, när Europadomstolen i målen Zolotukhin och Ruotsalainen533 ändrade sin rättspraxis och började bedöma dubbelbestraffningsförbudet utifrån ett gärnings- och inte ett brottsbegrepp. Möjligheten att upprätthålla systemet med dubbla sanktioner på grund av att den ena men inte den andra förutsatte att ett subjektivt rekvisit var uppfyllt fanns då inte längre. Regeringsrätten fick anledning att pröva frågan i RÅ2009 ref. 94, ett fall som i grund och botten handlade om samordning av påföljder, det vill säga hur stor nedsättningen av skattetillägget skulle vara eftersom den berörde redan hade dömts till påföljd. Om Regeringsrätten år 2000 hade övervägt syftena bakom dubbelbestraffningsförbudet och både Regeringsrätten och Högsta domstolen hade läst Europadomstolens praxis i mål mot andra länder för att finna tillämpliga tolkningsprinciper, var inriktningen nu en annan. Fokus var nu mycket mera på förhållanden i svensk rätt, såsom hur samordningen mellan olika sanktioner gjordes och vilken målfördelning som fanns mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. ”Förbudet mot dubbelbestraffning i EKMRbör tolkas med beaktande av hur konventionsstaternas rättsordningar utformats”, uttalade Regeringsrätten, och fortsatte lite längre fram: 531 Jfr dock Victor 2013 s. 358. 532 NJA2005 s. 856 på s. 861. 533 Europadomstolens domar den 10.2.2009 i mål 14939/03 Zolotukhin mot Ryssland och den 16.6.2009 i mål 13079/03 Ruotsalainen mot Finland. 534 RÅ2009 ref. 94 på s. 602 (båda citaten). ”Europadomstolens båda nya avgöranden år 2009 tyder på en utveckling av domstolens praxis. De avser emellertid inte det svenska rättssystemet, som innehåller bl.a. de särdrag som redovisats ovan. Regeringsrätten drar slutsatsen att den ordning som gäller enligt intern svensk reglering är förenlig medEKMR.”534
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=