konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 982 Lassagård-avgörandet uppmuntrade sedermera Högsta domstolen att i NJA2002 s. 288 fortsätta på sin i NJA1994 s. 657 inslagna linje att hänvisa domstolsprövning av förvaltningsbeslut till förvaltningsdomstolarna oavsett om lagstöd förelåg eller inte: ”Sammanfattningsvis kan mot denna bakgrund rättsläget sägas vara att prövning av förvaltningsmyndighets beslut i princip skall ske i förvaltningsdomstol.”520 Det fallet rörde en talan som hade anhängiggjorts före en betydelsefull lagändring: År 1998 infördes nämligen en ny bestämmelse i 22 a § förvaltningslagen, enligt vilken överklagande av förvaltningsmyndighets beslut enbart med stöd av artikel 6 i Europakonventionen skall prövas av förvaltningsdomstol. Om det å andra sidan inte är fråga om överklagande av beslut efter allsidig och slutgiltig prövning utan om andra typer av bedömningar av myndigheter är allmän domstol behörig,521 exempelvis omdet är myndigheten (eller motsvarande) somvill ha utbetalda medel återbetalda.522 På detta sätt – framför allt genom att Regeringsrätten i Lassagård accepterade den målfördelningsprincip mellan domstolsslagen som Högsta domstolen lanserade i Stallknecht523 – har domstolarna, med visst stöd av lagstiftaren, till slut lyckats pussla ihop en nästan heltäckande och delvis överlappande524 rätt till domstolsprövning. På detta sätt har det reformarbete som inleddes vid tidigt 1800-tal, vilket syftade till att förvaltande och dömande verksamhet skulle åtskiljas, äntligen burit frukt. I RÅ1996 ref. 43I-II hade olika miljönämnder underrättat lokala företag om bedömningar nämnderna hade gjort av tillåtligheten av försäljning av vissa kemiska produkter. Regeringsrätten fann att besluten i realiteten innebar föreläggande för adressaterna att upphöra sälja vissa varor, och målen återförvisades till underrätterna för sakprövning. År 2001 skickade Livsmedelsverket ut en handling med rubrik ’Information’ om att verket hade påträffat polycykliska aromatiska kolväten i vissa olivoljor och bedömde oljor med minst en viss halt kolväten som otjänliga. Enligt verket fanns det skäl för kommunerna att förbjuda försäljning av oljorna. En tabell över halterna i olika oljor fanns med. Ett bolag som saluförde en av de utpekade oljorna 520 NJA2002 s. 288 på s. 298. 521 Se NJA2006 s. 410 och 2012 s. 498. 522 NJA2008 s. 560. 523 Se Nergelius 2000 s. 82-83. 524 Jfr NJA2001 s. 22 och 2013 s. 413. • Besluts överklagbarhet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=