kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 703 bekräftats i plenilagen. Det var ”sikker konstitusjonell sedvanerett”. Lagprövningsrätten var också en lagprövningsplikt, och ett avgörande om en lag gått för nära grundlagen måste träffas ”når spørsmålet melder sig”.71 Prövningsplikten skulle alltså fullgöras ex officio. Nästa fråga var lagprövningens intensitet, normprövningsmarginalen, eller ”hvor meget det skal til” för att en lag skall åsidosättas som grundlagsstridig. Blom sade visserligen att han inte ville uttala sig i allmänhet om detta, men detta hängde samman med att lösningen ”i noen grad [vil] avhenge av hvilke grunnlovsbestemmelser det er tale om”. Han delade sedan in dessa i tre kategorier. Bestämmelser som skyddade den enskildes personliga frihet och säkerhet skulle ha starkast skydd: ”grunnlovens gjennomslagskraft må være betydelig”. Om det däremot gällde grundlagsbestämmelser som reglerade de ”andre statsmakters”72 arbetssätt eller inbördes kompetens borde Høyesterett i hög grad respektera Stortingets synsätt. Blom hänvisade till Rt. 1952 s. 1089 (valolja), där förstevoterande Bendiksby hade uttalat att det fanns Blom kunde alltså i Kløfta-domen bygga vidare på den struktur Bendiksby hade börjat konstruera i 1952 års avgörande. Om nu skyddet för den enskildes frihet och säkerhet respektive förhållandet mellan statsmakterna var de två ytterpunkterna med smal respektive bred normprövningsmarginal, kunde grundlagsskyddet för ekonomiska rättigheter ges en mellanställning: Därvid skulle lagens förenlighet med 105 § grundlagen prövas, inte lagens förenlighet med den praxis som byggts upp kring den paragrafen prövas. Blom skulleinte anse lagen grundlagsstridig om det fanns ”rimelig tvil” om grundlagsstridigheten och omStortinget hade gjort den uttryckliga bedömningen att lagen var grundlagsenlig. ”Men skal prøvelsesretten ha noen rea71 Rt. 1976 s. 1 på s. 5, alla tre citaten. 72 Rt. 1976 s. 1 på s. 5, alla fyra citaten. 73 Rt. 1952 s. 1089 (valolja) på s. 1098. Se härtill ovan kap. 6 avsnitt 4. 74 Rt. 1976 s. 1 på s. 6. ”større grunn for domstolene til å utvise varsomhet med å sette seg ut over lovgivningens skjønn i et slikt tilfelle enn når det gjelder spørsmålet om en lov er i strid med en grunnlovsbestemmelse som direkte tar sikte på å være til vern for borgerne, f. eks. Grunnlovens §§ 97 og 105.”73 ”Jeg finner det klart at Stortingets forståelse av lovens forhold til slike grunnlovsbestemmelser må spille en betydelig rolle når domstolene skal avgjøre grunnlovmessigheten, og domstolene må vise varsomhet med å sette sin vurdering over lovgiverens.”74
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=