kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 981 Detta talade starkt för att bolaget hade rätt att få sin ansökan prövad av domstol, särskilt som några förhandsavgöranden annars inte skulle kunna meddelas. Regeringsrätten diskuterade inte 11 kap. 14 §regeringsformen och inte heller EKMR:s ställning i svensk rätt; i ochmed att garantierna i EKMRhade tolkats in i EG-rätten räckte det att konstatera att den sistnämnda hade företräde framför svensk rätt. För att kunna peka ut en behörig domstol valde Regeringsrätten att göra en analogi till förfarandet för andra överklaganden av Jordbruksverkets beslut, och då var länsrätten i Hallands län behörig första instans. Denna domstol hade prövat målet i sak. Då var nästa instans Kammarrätten i Göteborg, som skulle bedöma om prövningstillstånd skulle meddelas. I samma mån som Stallknecht-målen blev ett misslyckande för svenska domstolars förmåga att bevaka de processuella garantierna, visade Lassagård-målet att både länsrätt, kammarrätt (om än inte den i Göteborg) och Regeringsrätten kunde se raka linjer i de olika rättskällorna. Det intressanta är egentligen att det skulle behövas så mycket (om än god och upplysande) argumentation, och att EKMRinte räckte utan att EU-rätten måste aktualiseras,519 för att domstolarna skulle komma fram till den rättsstatliga grundprincipen att en oberoende instans skall kunna pröva ett beslut som staten har fattat mot en enskild. Just detta visar hur seglivad den svenska förvaltnings(domstols)traditionen var i detta avseende. 518 RÅ1997 ref. 65 på s. 363, jfr EG-domstolens dom den 3.12.1992 i mål C-97/91 Borelli. 519 Se Nergelius 2000 s. 81. till tidigare praxis – i det s.k. Borelli-målet [---] uttalat att den som påstår sig ha anspråk av detta slag har rätt att få sin sak prövad av domstol. EG-domstolen anförde att kravet på rättslig kontroll av varje beslut av nationell myndighet reflekterade en allmän princip inom gemenskapsrätten som härrörde från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som blivit inskrivna i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen (se punkt 14 i domen). Denna koppling mellan EG-rätten och andra rättskällor anknyter nära till de ändringar i Romfördraget som föranletts av Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). I artikel F 2 av Gemensamma bestämmelser i Maastrichtfördraget sägs nämligen att unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Av artikel 6 i Europakonventionen framgår bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.”518
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=