kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 975 under tiden före inkorporeringen. Då hade å andra sidan Regeringsrätten varit mer flitig med att tillämpa grundlagen.499 Särskilt viktig har frågan omdomarjäv varit utifrån rättegångsbalkens bestämmelse i 4 kap. 13 § om andra omständigheter än de särskilt uppräknade, vilka kan rubba förtroendet för domarens opartiskhet. I NJA1998 s. 228 och 2008 s. 893 slog Högsta domstolen fast att den allmänna bestämmelsen om jäv på grund av att någon särskild omständighet var ägnad att rubba förtroendet för en domares opartiskhet skulle tolkas enligt art. 6EKMRoch enligt Europadomstolens praxis500 och anknöt till Europadomstolens princip att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel om domstolens opartiskhet. Detsamma gjorde Regeringsrätten i RÅ2005 ref. 1. I NJA2010 s. 274 var utgångspunkten densamma, men Högsta domstolen införde där en definition av opartiskhet som innebär att domaren ”låter partsställningen påverka utgången av målet. Skulle domaren vara beredd att döma på samma sätt även om partsställningen varit den omvända, är domaren inte partisk.”501 Det är sympatiskt att Högsta domstolen försöker dra upp en princip som sedan kan tillämpas; problemet är att den är närmast otillämpbar i exempelvis brottmål där parterna är tilldelade olika funktioner och där det knappast ger mening att diskutera opartiskheten utifrån ett hypotetiskt prov där åklagare och tilltalad byter plats. Högsta domstolen framhåller dock fortfarande att det är den objektiva iakttagarens eventuella tvivel som är det väsentliga. Mer problematiskt är Regeringsrättens avgörande RÅ2009 ref. 8, som handlade om en anställd i Skatteverket som var adjungerad ledamot i kammarrätt. I ett mål där Skatteverket var part hade hon som en av tre domare avslagit en begäran om muntlig förhandling. I ett yttrande till Regeringsrätten framhöll kammarrättspresidenten att ”statsmakterna”502 (tydligen avsågs enbart de andra båda) hade önskat att domarrekryteringen skulle breddas och att det var en del av ”hela den svenska ämbetsmannakulturen”503 att domare tidigare kunde ha varit anställda i myndigheter, och om det var tilllåtet borde det inte vara otillåtet att en myndighetsperson adjungerade och sedan återvände. 499 Se Strömberg 1988. 500 Högsta domstolen hänvisade till Europadomstolens dom den 7.8.1996 i mål 19874/92 Ferrantelli och Santangelo mot Italien. 501 NJA2010 s. 274 p. 3. 502 RÅ2009 ref. 8 s. 67. 503 RÅ2009 ref. 8 s. 68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=