konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 974 döma vad som var huvudsakliga bevis och sidobevis – referatet antyder att det ifrågasatta förhöret hade stor betydelse, och då är frågan om inte domstolarna ex officio borde ha tillmätt förhöret ett lågt bevisvärde hellre än att förvänta sig att den tilltalade skulle påkalla förhör inför domstolen. Möjligen kan detta ligga i formuleringen att domstolarna ”vid sin bedömning tillmätt [bevisningen] det värde den med hänsyn till omständigheterna ansetts ha”.490 Jämfört med 1992 års fall är intrycket att inkorporeringen i vart fall inte hade givit EKMRen starkare ställning, närmast tvärtom. I ett antal andra frågor fick emellertid EKMRoch Europadomstolens praxis större betydelse. Det gäller frågor om rätten till muntlig förhandling enligt art. 6EKMRoch betydelsen av begreppet ’reell och seriös tvist’,491 om rätten för den som skall avlägga konkursbouppteckningsed att inte tvingas avslöja egna brott,492 om processuella garantier vid utländska förfaranden efter utlämning,493 om frihetsberövanden,494 om tillåtligheten av bevis,495 om brottsprovokation,496 om rätten att försvara sig mot en anklagelse.497 Denna provkarta av processuella frågor, där de högsta domstolarna hänförde sig till EKMRoch Europadomstolens praxis, visar att domarnas tillämpning av processrätten hela tiden skedde mot bakgrund av de processuella garantier som konventionen anger. Det är av mindre betydelse om utgången blivit en annan än omEKMRinte varit aktuell; det intressanta är att EKMRart. 6 och anknytande praxis kommit att utgöra en europeisk ’överrättegångsbalk’ mot vilken nationella processordningar mäts. Högsta domstolen och Regeringsrätten konstaterade upprepade gånger att EKMRgällde som lag i landet, och Rune Lavin har uttalat att detta för Regeringsrätten var ett sätt att markera att EKMRhade en starkare ställning än tidigare.498 Detta var särskilt viktigt i Regeringsrätten, eftersom denna domstol, till skillnad från Högsta domstolen, hade varit mycket återhållsammed att ens nämnaEKMR 490 Detta är inte alldeles lätt att utläsa, särskilt som det väl per definition alltid är så att domstolarna vid sin bedömning tillmäter bevisning det värde den med hänsyn till omständigheterna anses ha. 491 Se t.ex. NJA1996 s. 343, 1998 s. 232 och 278; 1999 s. 113, 544 och 602; 2000 s. 161, 661; 2002 s. 300; 2003 s. 407; 2004 s. 393, RÅ2002 ref. 23. 492 NJA2001 s. 563 och 2005 s. 407. 493 NJA2002 s. 624, 2003 s. 318 och 2009 s. 280, jfr 2007 s. 168. 494 NJA2008 s. 868. 495 NJA2003 s. 323. 496 NJA2009 s. 475. 497 NJA2004 s. 757 och 2011 s. 611. 498 Lavin 2013 s. 352 och 355.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=