konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 972 domstolens tolkningsprincip. Frågan var, med Göran Regners ord, ”om regeringen bort alludera på en sådan möjlighet eller inte”.484 Principen är omnämnd i även i utskottsbetänkandet på så sätt att den anknyter till principen om fördragskonform tolkning, men uppgiften att avgöra frågor ommotstridigheter mellanEKMRoch övrig svensk rätt överlämnades nu till rättstilllämpningen utan orden ’i enlighet med vad som ovan anförts’ och därmed utan antydningen om att Riksdagen uppmanade domstolarna att geEKMR den särskilda vikt som Högsta domstolen hade tillagt konventionen. Detta kan ses som en storm i ett vattenglas – om nu EKMRhade den vikt som Högsta domstolen hade sagt skulle det ju inte ändras av närvaron eller frånvaron av en ganska intetsägande hänvisning i en förarbetstext – men diskussionen visar att frågan om vilken ställning EKMRskulle ha fortfarande var politiskt känslig. Arvet från Östen Undén och från antagandet av 1974 års regeringsform fanns kvar. Intressant är dock att tiden nu var mogen att diskuterabalansenmellan den lagstiftande och den dömandemakten. Tanken bakom 1974 års regeringsform – att maktdelning och maktbalans skulle ersättas med enhet485 – var därmed inte lika aktuell längre. Frågan är nu vad förarbetsuttalandena säger om domarnas förväntade attityder. Högsta domstolen var uppenbarligen inställd på att geEKMRen särskild ställning, men den politiska majoriteten ville lämna frågan öppen. Då var det svårt för domstolarna att, i vart fall öppet, tillämpa Högsta domstolens princip, eftersom detta skulle kunna uppfattas som ett (parti)politiskt ställningstagande. Å andra sidan hade utskottet inte uttryckligen tagit avstånd från Högsta domstolens princip, vilket innebar att den möjligen ändå skulle kunna tillämpas. Resultatet blev alltså ambivalens, som – vilket jag kommer att diskutera i det följande – har gjort domstolarnas praxis oregelbunden och oförutsebar när det gäller sättet att förhålla sig till EKMR. Det kan noteras att Högsta domstolens princip inte sade något om någon normprövningsmarginal i förhållandet mellan svensk lag ochEKMR. Det skulle alltså även med en tillämpning av den principen vara oklart om de båda högsta domstolarna skulle göra en självständig tolkning avEKMReller om det skulle finnas något slags klarhetskriterium. Frågan rörde ju just fall där motstridighet kunde misstänkas men uppenbarhetsrekvisitet inte var uppfyllt. Vid denna tidpunkt hade också insikt nåtts om att Sverige möjligen inte fullt ut uppfyllde kraven på domstolsprövning och inhemskt rättsmedel 484 Regner 1994 s. 254. 485 Se t.ex. SOU1972:15 s. 76.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=