konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 964 var speciell – N. A. skulle utvisas men hade fått stanna av humanitära skäl, han misstänktes inte för något begånget brott men kunde befaras begå terroristhandlingar. Högsta domstolen var emellertid kreativ när det gällde rättighetsskyddet i anslutning till 2 kap. 9 § regeringsformen, som gav en enskild som ”av annan myndighet än domstol” frihetsberövats rätt till prövning av frihetsberövandet av domstol eller domstolsliknande nämnd: Uttalandet påminner om diskussionen i samband med den danska interneringen av kommunister, där just det argumentet vägde tungt att rätten till domstolsprövning inte borde vara mindre omfattande för dem som blivit frihetsberövade på annat skäl än brottsmisstanke.454 Uttalandet är för svensk rätt nydanande på så sätt att en enskild nu kunde grunda en rätt till domstolsprövning direkt på regeringsformens bestämmelser. Dessa riktades alltså inte till bara lagstiftaren, som skulle ordna domstolsprövning, utan till domstolarna själva, omnågon gjorde gällande att den blivit frihetsberövad av staten utan lagstöd och utan ett föreskrivet förfarande för domstolsprövning. N. A. hade alltså – slog Högsta domstolen fast – rätt till domstolsprövning, om ingreppet utgjorde ett frihetsberövande. Förbud att lämna en kommun mera tillfälligt utgjorde inte ett frihetsberövande. Frågan var mera tveksam vid mångåriga förbud, och då hämtade Högsta domstolen ledning i Europadomstolens praxis. I Guzzardi-fallet hade det inte ansetts utgöra ett frihetsberövande att tvinga en person vistas i en viss kommun men väl att vistas på en liten ö under övervakning och viss isolering. Icke desto mindre övervägde Högsta domstolen om ett mycket långvarigt förbud att lämna en viss kommun kunde likna ett frihetsberövande i sådan grad att, med tanke på hur viktigt skyddet för den personliga friheten var, regeringsformens regler kunde bli tillämpliga ”åtminstone analogt”.455 Domstolen uttalade sig – eftermodell av Guzzardi-domen – för att en samlad bedömning av förbudets verkningar måste göras. Inskränkningen i N.A:s rörelsefrihet hade, enligt Högsta domstolen, inte vid tiden för åtalet varat så länge (ca 2,5 år!) och haft sådana verkningar att den skulle jämställas med frihetsberövande. Han 453 NJA1989 s. 131 på s. 135. 454 Se kap. 5 avsnitt 2. 455 NJA1989 s. 131 på s. 135. ”Det förhållandet, att sålunda inte någon misstanke om begånget brott kan riktas mot utlänningen, kan emellertid rimligen inte motivera att han skulle få ett sämre skydd i fråga om domstolskontroll över ingreppet än regeringsformen ger misstänkta; ett sådant resonemang skulle stå i direkt strid med en huvudtanke bakom de återgivna grundlagsreglerna.”453
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=