kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 961 der inte kunde vidtas mot danska medborgare som utgjorde sådan fara, något som aktualiserade en tillämpning av diskrimineringsförbudet i EKMR.443 Det kan noteras att liknande bestämmelser i svensk rätt ansågs konstitutionellt tvivelaktiga tjugo år tidigare. I UfR2012 s. 2874 fick Højesteret anledning att pröva frågan. Målet handlade sammanfattningsvis om en iransk medborgare, som 21 år gammal hade kommit till Danmark år 1993. Han hade år 2006 dömts för medhjälp till narkotikabrott till ett och ett halvt års fängelse och utvisning med tio års inreseförbud. Han sökte asyl men fick avslag. Eftersom han inte kunde utvisas till Iran fanns han kvar i Danmark under ’tålt ophold’. Han hade år 2007 ålagts befinna sig på Center Sandholm och år 2008 ålags anmälningsplikt en gång i veckan. År 2009 ålades han skyldighet att övernatta på Center Sandholm, förbud att övernatta någon annan stans utan tillstånd och anmälningsplikt tre gånger i veckan. Frågan för domstolarna var om denna sista skärpning av hans villkor utgjorde frihetsberövande enligt art. 5EKMR, diskriminering enligt art. 14EKMReller ingrepp i rörelsefriheten enligt artikel 2 i tilläggsprotokoll 4 till EKMR. Landsrätten fann att det inte var fråga om frihetsberövande och att ingreppet i rörelsefriheten var proportinerligt. Højesteret prövade frågorna om frihetsberövande, diskriminering och rörelsefrihet i nu nämnd ordning. I anslutning till bland annat Europadomstolens Guzzardi-dom445 konstaterade Højesteret att skillnaden mellan frihetsberövande och inskränkning i rörelsefriheten bestod ”mere i indgrebenes grad og intensitet end i deres natur og substans”.446 Højesteret fann inte att det var fråga om frihetsberövande, men de vidtagna åtgärderna skulle vägas in i bedömningen om rörelsefriheten var inskränkt på ett oproportionerligt sätt. Eftersom klaganden inte ansågs utgöra en fara för rikets säkerhet var det inte fråga om någon kränkning av diskrimineringsförbudet. Däremot ansågs klaganden befinna sig lagligt i landet, och frågan var då om inskränkningarna i hans rörelsefrihet var proportionerliga. Højesteret, som i de andra delfrågorna hade kunnat jämföra dansk rätt med utgången i olika mål i Europadomstolen, uttalade nu: 442 Se Jacob Mchangama, ”Tålt ophold: (u)berettiget frihedsberøvelse eller indgreb i bevægelsesfriheden?” i UfRB 2009 s. 23-31 och Jens Elo Rytter, ”’Tålt ophold’ – i lyset af UfR 2012.2874 H (Karkavandi)” i Juristen2012 s. 225-233. 443 Se Anders Henriksen, ”Vilkår for udlændinge på tålt ophold” i UfRB 2011 s. 93-97. 444 Jfr NJA1989 s. 131 och 1990 s. 636 (kommunarrestenI ochII); se strax nedan. 445 Europadomstolens dom den 6.11.1980 i mål 7367/76 Guzzardi mot Italien. 446 UfR2012 s. 2874 på s. 2890.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=