kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 945 religga sedan dömde i brottmålet. Också i frågor om tillåtligheten av att i domstol åberopa skriftliga utsagor vid polisförhör hänvisade Højesteret till art. 6 EKMR och fäste avseende vid att utsagorna inte utgjort huvudbevis i målet.379 Man gick emellertid inte hur långt som helst i praxis. IUfR1990 s. 181 var det fråga om att en domare hade dömt ett antal tilltalade och sedan skulle döma över ett åtal mot en annan tilltalad, vars påstådda brott hade samband med det tidigare målet. Den tilltalade hävdade att domaren indirekt hade tagit ställning till hans skuld. Højesteret konstaterade att det hade varit fast praxis att mål med samband avgjordes av samma domare om än vid olika förhandlingar. Det kunde efter Hauschildt-domen vara tveksamt om detta var förenligt medEKMR, men med hänsyn till de mycket långtgående konsekvenser som det skulle få för domstolsorganisationen, särskilt för domstolar med bara en domare, ville inte Højesteret uttala att situationen innebar jäv. Det borde, enligt Højesteret, överlämnas till lagstiftaren att ta ställning till frågan. Europadomstolen hade inte prövat just den frågan, och den tilltalade i det aktuella målet hade fått sin sak prövad av landsrätten utan att jäv hade gjorts gällande mot domarna där. Henrik Zahle kallade UfR1990 s. 13 ett exempel på ”international afgørelsesharmonisering”,380 vilket innebar att avgörandet inte kunde byggas enbart på skrivna rättsregler utan att samspelet mellan de båda domstolarna var det avgörande. Avgörandena visar å ena sidan en beredskap från Højesterets sida att genast genom tolkning få lagen i överensstämmelse med Hauschildt-domen och å andra sidan en återhållsamhet när det gällde frågor som låg nära problemet i Hauschildt-målet men som inte direkt var avgjorda genom det.381 Europadomstolen hade ju dock visat hur bedömningen kunde göras – hade den tilltalade ”legitimate reason to fear a lack of impartiality”? Detta hade Højesteret kunnat göra en bedömning av, vilket hade kunnat ge ledning för olika typer av fall beroende på hur nära sambandet mellan det nya och det gamla målet var och vilka bedömningar av den nye tilltalades verksamhet som domaren hade gjort i det tidigare målet. Højesteret hade alltså ännu inte tagit på sig uppgiften att självständigt tolka EKMRutifrån 379 UfR1990 s. 903 och 1991 s. 720. 380 Zahle 1989 bd 3 s. 238 (domen meddelades 1.11.1989 men trycktes inte i UfR förrän i årgången 1990). 381 Jfr Torben Jensen, ”Domstolenes retsskabende, retsudfyldende og responderende virksomhed” i UfR B 1990 s. 441-448, ssk. s. 446-447, och Jensen 1999 s. 280; se även Nørgaard 1993 s. 54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=