konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 938 lar kan hålla sig till dessa norska prioriteringar. Det har således å ena sidan framhållits att nationella domstolar borde utöva motstånd mot internationella övervakningsorgan genom att inte acceptera deras avgöranden alltför kritiklöst. Det skulle tala för ett återvändande till klarhetsdoktrinen.347 När det gäller ’tradisjonelle norske verdiprioriteringer’ har det hävdats att det elementet i bedömningen inte har utvecklat sig till något hinder mot eller filter för konventionsrättens genomslag, och inte borde göra det heller, utan tvärtom bidrar till att utveckla rättighetsskyddet.348 Något annat vore ett cirkelargument: ”En norsk lovbestemmelse kan ikke være i strid medEMK fordi den er vedtatt som norsk lov og dermed gir uttrykk for nasjonale verdiprioriteringer.”349 Høyesterett hade också i 2005 års avgörande konstaterat att både inkorporeringen av EKMR och det objektiva straffansvar som var aktuellt i målet byggde på ”en klar lovgivervilje”,350 och det som då var avgörande var ”den fundamentale rettssikkerhetsgaranti som ligger i uskyldspresumsjonen”.351 Om lagstiftaren vill två saker samtidigt, måste domstolen välja, och valet kan antingen ske utifrån vad som är överordnat eller vad som väger tyngst. Knyter man dessutom samman rättighetsskyddet enligt nationell rätt med det på internationell nivå minskar den oförutsebarhet som kan följa av en för nära koppling till Europadomstolens avgöranden i förhållande till olika rättsordningar.352 De nationella värdeprioriteringarna har inte utvecklats till något sådant filter – någon normprövningsmarginal – som klarhetskravet var.353 Tvärtom ingår det i ”tradisjonelle norske verdiprioriteringer” att fri- och rättighetsskyddet är starkt. På grund av den inkonsekventa rättspraxisen i fråga om skattetillägg och dubbelbestraffning kanman ställa sig frågan omen nationell högsta domstol skall vara försiktig och in i det längsta undvika att underkänna den nationella ordningen, hålla en marginal åt andra hållet och underkänna ordningar som inte har tillräckligt stöd i högre rätt, eller hitta en mellanväg.354 Mellanvägen kan innebära att en nationell domstols praxis blir vacklande, och en återhållsam väg kan innebära att enskildas rätt kommer till korta. Detta kan tala 347 Se t.ex. Jo Hov, ”Menneskerettigheter - en trussel mot rettsikkerheten?” i LoR2004 s. 509-511. 348 Andenæs och Kravik 2010 s. 582-585. 349 Andenæs och Kravik 2010 s. 584. 350 Rt. 2005 s. 833 p. 39 och 42. 351 Rt. 2005 s. 833 p. 87. 352 Andenæs och Kravik 2010 s. 588. 353 Andenæs och Kravik 2010 s. 599. 354 Jfr Skoghøy 2002 s. 341-342.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=