konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 936 strekkelig saklig og tidsmessig sammenheng”340 mellan dem, och då uteslöt inte det ena förfarandet det andra. Enligt art. 6.2 EKMRgäller att den som anklagas för brott skall uppfattas som oskyldig till dess hans skuld är bevisad; en som frikänts skall då också anses oskyldig. I målenY mot Norge ochRingvold mot Norge341 var frågan om det var tillåtet att döma en person att betala skadestånd för samma gärning för vilken han frikänts i ett straffrättsligt förfarande. Europadomstolen fann att det inte var otillåtet i sig, men det krävdes att domstolen i skadeståndsdomen inte uttryckte sig på ett sätt som antydde ett straffrättsligt ansvar. I ett antal fall därefter har Høyesterett granskat om underinstansen har uttryckt sig på ett sådant sätt att avgörandet i skadeståndsdelen har kastat tvivel över den tilltalades straffrättsliga frikännande och, där så behövts, tagit avstånd från underinstansens formuleringar.342 Fallen visar att inte bara utgången i ett mål har konstitutionell betydelse, utan också vilka skäl som anförs och med vilka ord dessa skäl uttrycks. Jag har i det föregående behandlat de krav som Høyesterett ställde på domarnas oavhängighet före inkorporeringen. Därefter blev Høyesterett ännu tydligare i frågan: I Rt. 2008 s. 1466 hade två domare beslutat om häktning och var sedan med och avgjorde målet i sak. Frågan var om de var inhabila – en fråga som ju påminner om Hauschildt-avgörandet. Tre av fem domare ansåg att de var inhabila och återförvisade målet för ny behandling. De inledde, genom andrevoterande, domaren Bårdsen, med att uttala: 340 Rt. 2010 s. 1121 p. 54. Se ävenRt. 2006 s. 1498 och 2012 s. 1051. 341 Europadomstolens domar den 11.2.2003 i mål 56568/00 Y mot Norge och 34964/97 Ringvold mot Norge. 342 Se t.ex. Rt. 2003 s. 1671, 2008 s. 1292, 2009 s. 1456, 2013 s. 22. • Fria för brott, bifalla skadestånd: Betydelsen av hur en dom skrivs • Domarnas oavhängighet skall synas ännu mer ”Jeg fremhever at det siden midten av 1990-tallet har skjedd en skjerping av kravene til dommerhabilitet i den konstellasjonen vi har for oss. Utviklingen har i hvert fall et stykke på vei vært drevet frem under EMKartikkel 6 nr. 1, med dommen fra EMDi saken Hauschildt mot Danmark [---] som den grunnleggende. Siden har en rekke dommer kommet til, hvor det er fremhevet at det avgjørende er hvordan det hele tar seg ut - fra siktedes ståsted og for den alminnelige observatør. Er det objektivt sett rimelig og saklig grunn til å trekke dommerens uhildethet i tvil, skal dommeren ikke delta ved pådømmelsen. Jeg viser her for eksempel til dommen i saken Ferrantelli og Santangelo mot Italia [---] premiss 58:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=