kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 935 ledning att uttala sig om kombinationen av skattetillägg och straff utgjorde otillåten dubbelbestraffning. I Rt. 1950 s. 674 och 1961 s. 1217 hade konstaterats att skattetillägg inte var straff för brott, men nu måste avgörandet bygga på Europadomstolsens praxis i stället. Denna praxis var så tydlig i att skattetillägg utgjorde straff för brott att den etablerade norska doktrinen att så inte var fallet fick frångås.336 Detta fick den effekten att domstolsprövning måste ske inom rimlig tid (art. 6EKMR) och att dubbelbestraffning var förbjuden (prot. 7 art. 4) –men bara omdet tidigare straffet var ett straff enligt nationell rätt. Frågan var nu om skattetillägget stred mot dubbelbestraffningsförbudet. Det fanns en tradition i Norge av att en fällande brottmålsdom kunde följas av administrativa sanktioner, såsom skattetillägg och även körkortsindragningar. Det fanns nu anledning att sätta frågetecken för det systemet, men det saknades någon klargörande dom från Europadomstolen. Systemet upprätthölls därför. I Rt. 2002 s. 557 kom frågan om skattetillägg åter upp.337 Høyesterett bekräftade Rt. 2000 s. 996 beträffande angreppssättet, och förstevoterande Bruzelius förtydligade att underinstansen, som hade lagt till grund för bedömningen att konventionstolkingen måste vara ”rimelig klar”338 för att annan norsk lagstiftning skulle kunna åsidosättas, hade missförstått Høyesteretts uttalanden i 2000 års dom. Majoriteten fann att straff för skattebrott hindrade skattetillägg och att även det omvända gällde. Domaren Skoghøy, som anförde minoriteten, menade att straff hindrade skattetillägg men inte omvänt. Bara om de myndigheter som hade hand om straffrätten hade varit inblandade, hade den enskilde – enligt honom – rätt att förvänta sig att det straffrättsliga förfarandet var avslutat. Ny praxis från Europadomstolen, bland annat rörande svensk rätt, fick dock Høyestretts majoritet i Rt. 2006 s. 1409 att ta ett steg tillbaka och anse att skattetillägg inte hindrade straff för skattebrott. I det fallet menade emellertid minoriteten, åter med domaren Skoghøy (som nu hade ändrat uppfattning) i spetsen, att skattetillägg hindrade straff för skattebrott. Efter Zolotukhin-domen339 intog Høyesterett i Rt. 2010 s. 1121 åter den ståndpunkten att skattetillägg hindrade straff för skattebrott, men det gällde bara när det ena förfarandet var åtskilt från det andra. I fallet hade de båda förfarandena pågått parallellt; det fanns ”en til336 Se ävenRt. 2002 s. 509. 337 Jfr ävenRt. 2001 s. 85, 2002 s. 497, 2003 s. 264, 394, 1100 och 1221; 2004 s. 1368. 338 Rt. 2002 s. 557 på s. 565. 339 Europadomstolens dom den 10.2.2009 i mål 14939/03 Zolotukhin mot Ryssland. – Domen beaktades i Rt. 2010 s. 72, där de två förfarandena dock avsåg olika gärningar (bokföringsbrott och skatteundandragande).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=