konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 932 re avstand til det som er sagt i”324 Rt. 1994 s. 610. I det aktuella fallet var det bara fråga om att tolka en norsk regel inskränkande. I 1994 års fall hade det varit fråga om åsidosättande, ochEKMRhade redan då varit inkorporerad i norsk processrätt varför 1999 års inkorporering inte hade ändrat rättsläget i de aktuella fallen. Övriga tre ledamöter anslöt sig till Lund. Resultatet härav var alltså att kravet på klarhet och entydighet kvarstod samt att etablerat norskt rättsläge skulle presumeras inte ha ändrats genom EKMR. I ett antal senare fall beträffande olika processuella garantier lästes norska bestämmelser utan vidare i ljuset av EKMRart. 6 och Europadomstolens praxis.325 Det är därmed inte alldeles lätt att finna en klar linje i domstolens praxis, där principiella uttalanden i 1999 års fall står mot en faktisk tillämpning avEKMRoch Europadomstolens praxis i de senare fallen. Rt. 2000 s. 996 – den så kallade Bøhler-domen – handlade om skattetillägg, närmare bestämt om de var att anse som straff och, i så fall, om betydelsen av kravet på rättegång i skälig tid och om det utgjorde konventionsstridig dubbelbestraffning att ta ut skattetillägg av någon som redan dömts för skattebrott. Förstevoterande, domaren Stang Lund, som talade även för övriga tolv domare, återknöt till uttalandena i samband med inkorporeringen och Rt. 1994 s. 610 och 1999 s. 961 och uttalade att även om majoriteten i det sistnämnda fallet hade hållit fast vid klarhetsprincipen, hade de öppnat för en ”ikke ubetydelig modifikasjon”326 av den. Förstevoterande diskuterade också en sådan modifikation i detalj. Frågan om motstridigheter mellanEKMRoch ”annen norsk rett” kunde inte lösas med hjälp av en generell princip, utan det avgörande måste vara 324 Rt. 1999 s. 961 på s. 973. 325 Se t.ex. Rt. 2006 s. 120, 2004 s. 1789 och 2004 s. 1984 betr. tillåtligheten i uppläsning av polisförhör inför rätten, Rt. 2008 s. 257 och 270 betr. rätten till muntlig förhandling, och Rt. 2008 s. 1085, där lagmansrätten hade avslagit begäran om att en tingsrättsförhandling skulle skjutas upp med motiveringen att rätten enligt EKMRart. 6 till rättegång inom rimlig tid måste avvägas mot rätten enligt samma bestämmelse till tillräcklig tid för förberedande av försvaret, vilket i fallet ledde till slutsatsen att ”man i det minste bør gjøre et forsøk på å oppnå en forsvarlig gjennomføring av den hovedforhandling som er berammet, men slik at tingretten underveis må vurdere om de tiltaltes rettigheter blir satt til side, med den konsekvens at den påbegynte hovedforhandling må utsettes”, något som Høyesteretts ankeutvalg inte höll med om: att förhandlingen hölls snabbt reparerade inte att försvararna var oförberedda. 326 Rt. 2000 s. 996 på s. 1007. • Skattetillägg: Høyesterett bör agera som Europadomstolen skulle ha gjort – men inte lika mycket?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=