konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 930 det inte fanns någon nivå mellan lag och grundlag.318 Problemet med denna diskussion är att man har försökt placera inEKMRi den nationella normhierarkin genom att förutsätta att den bör hamna på en viss nivå. Man kan emellertid också ta en något annan utgångspunkt och uppfatta såväl EKMR som norsk grundlag och lag som relevanta och tillämpliga rättskällor, härrörande från olika rättsordningar. EKMRkan då på grund av sitt innehåll anses ha en särskild vikt i förhållande till norsk lag. Detta kan sedan få till följd att den, åtminstone i vissa avseenden, eller när det gäller åtminstone vissa av dess regler, placeras in över lagen i den nationella normhierarkin. I Rt. 1999 s. 961 uppkom frågan om det var någon skillnad mellan 1996 års margin of appreciation-resonemang och 1994 års klarhets- och entydighetsresonemang. Fallet handlade om art. 6 och närmare bestämt kravet på access to court utan onödiga hinder, i detta fall skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Förstevoterande, domaren Skoghøy, menade att detta krav inte var absolut utan staterna hade en viss marginal för bedömningar: Skoghøy höll inte med om att det skulle krävas att ”den regel som følger av EMK, er tilstrekkelig klar og entydig”.320 EKMRskulle nämligen gälla som lag i landet, och stortingsutskottet hade velat stärka betydelsen av konventionen. Skoghøy citerade utskottet och uttalade: 318 Se härtill bl.a. Eivind Smith, ”’Semi-konstitusjonell karakter’?” i LoR2001 s. 385-386 samt bl.a. Jens EdvinA. Skoghøy, ”Norske domstolers lovkontroll i forhold til inkorporerte menneskerettskonvensjoner” i LoR2002 s. 337-354, Hans Petter Graver, ”Internasjonale konvensjoner som rettskilde” i LoR2003 s. 468-489 samt Mads Andenæs och Andreas Motzfeldt Kravik, ”Norske verdier ogEMK” i LoR2010 s. 579-599. 319 Rt. 1999 s. 961 på s. 970. 320 Rt. 1999 s. 961 på s. 970. Se också Skoghøy 2002. Effekt av inkorporeringen? Oenighet i Høyesterett • Processuella garantier: fortsatt krav på klarhet och entydighet? ”På dette punkt er statene innrømmet en viss skjønnsmargin (’margin of appreciation’). Men for at en begrensning i adgangen til domstolene skal kunne aksepteres, må begrensningen ha et legitimt formål, stå i et proporsjonalt forhold til det formål som ønskes oppnådd, og ikke gripe inn i selve kjernen i retten til domstolsbehandling (’the very essence of the right’) [---]”319 ”Som det fremgår, forutsettes domstolene etter inkorporeringen av menneskerettigheter i norsk rett å foreta en selvstendig tolking av de menneskerettighetskonvensjoner som omfattes av inkorporasjonen. Ved tolkingen må domstolene
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=