kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 929 ligger Statens Myndigheder at respektere og sikre Menneskerettighederne. Nærmere Bestemmelser om Gjennomførelsen af Traktater herom fastsættes ved Lov.” De traktater som var aktuella var först EKMRoch de två FNkonventionerna från år 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och politiska rättigheter. I propositionen framhölls att EKMR redan tillämpades och att en inkorporering och hänvisning i grundlagen utgjorde symbollagstiftning: ”Reformen antas i første rekke å få en signaleffekt. Sammen med Grunnloven §110 c markerer den menneskerettighetenes naturlige plass og sterke stilling i norsk rett.”314 I betänkandet från Stortingets justitieutskott underströks signaleffektens betydelse. Det anfördes bland annat att ”det er eit svært viktig signal til enkeltpersonar, institusjonar, styresmakter og omverda at Noreg no inkorporerar som eiga lov den europeiske menneskerettskonvensjon og dei toFN-konvensjonane”. Det var fråga om ett ”demokratisk, moralsk og etisk rettesnor for eit rettferdig samfunn”.315 I linje med det accepterade utskottet domstolarnas mandat att tolka konventionerna: De tre konventionerna inkorporerades år 1999 i lov om styrking av menneskerettighetenes stilling i norsk rett (menneskerettsloven), och det föreskrevs uttryckligen i dess 3 § att bestämmelserna i konventionerna ”ved motstrid [skal] gå foran bestemmelser i annen lovgivning”. Det uppstod härefter en debatt om vilken nivåEKMRbefann sig på. Carsten Smith menade i olika sammanhang att inkorporeringen avEKMRi lag med en bestämmelse om företräde för EKMRtillsammans med de mänskliga rättigheternas skydd i grundlagen innebar attEKMRhade fått en ”semikonstitutionell” karaktär.317 Eivind Smith var kritisk mot detta synsätt, eftersom 314 Ot.prp. nr.3 (1998-1999) s. 5, se även s. 18-19. 315 Innst.O. nr.51 (1998-1999) avsnitt 5. 316 Innst.O. nr.51 (1998-1999) avsnitt 8. 317 Se Carsten Smith, ”Bør menneskerettighetene styrkes i vår grunnlov?” i Jussens venner 2006 s. 235-247 på s. 240. ”Komiteen vil i denne samanhengen syne til domstolane sin fridom til sjølv å ha si eiga tolking av den internasjonale praksis og at denne fridomen naturleg vil få konsekvensar når det gjeld den vekt som for framtida må leggjast på norske rettsavgjerder frå perioden før inkorporeringa. Denne fridom for norske domstolar til sjølv å tolke og vektlegge internasjonal praksis må i prinsippet også omfatte dei avgjerder som er tekne i forhold til andre land enn Noreg. Komiteen vil framheve det overordna mål at norsk rettspraksis i størst mogeleg grad samsvarar med den til ei kvar tid gjeldande internasjonale tolkingspraksis.”316
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=