konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 928 ekonomiska rättigheter. Dessutom lades tre variabler till: För det första var en del rättigheter vagt formulerade (exempelvis med inskränkningar tillåtna efter vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle) och staterna hade en margin of appreciation, även om denna kunde variera också beroende på vilken rättighet det var fråga om. För det andra kunde det bli aktuellt att bedöma om lagstiftaren hade förbisett att EKMR var relevant och kunde förväntas ha agerat annorlunda efter en verklig bedömning av konventionsenligheten. Även här var det viktigt vilken typ av rättighet det var fråga om. För det tredje kunde det ha betydelse om konventionen var inkorporerad med lags eller grundlags kraft – domstolens uppgift att åsidosätta konventionsstridig lag var tydligare om konventionen var på grundlagsnivå. Balansen mellan lagstiftare och domstolar skulle inte förskjutas så länge domstolarna hanterade konventioner så som de hittills hade hanterat grundlagen.309 Om å andra sidan lagstiftaren medvetet försökte åsidosätta grundläggande mänskliga rättigheter, kunde domstolarna komma på kollisionskurs med lagstiftaren. Då var det inte längre fråga om När det gälldeDrittwirkungvar den norska kommittén lika försiktig som den danska med att dra slutsatser, men i Norge fanns det en uttryckligt markerad öppenhet för att en konvention påverkade tolkningen av rättsläget i ett mål mellan enskilda där den nationella lagstifningen var bristfällig.311 För domstolarna skulle en inkorporering på lagnivå ändock innebära att det skulle bli ”uhyre sjelden”312 att domstolarna skulle låta en lag gå före konvention om mänskliga rättigheter. Problemet skulle lösas genom konventionskonform tolkning, vilket skulle innebära att inkorporering på grundlagsnivå inte skulle ge konventionen nämnvärt högre status än på lagnivå.313 Intresssant att notera är att det danska betänkandet hade kommit fram till att inkorporering på lagnivå i stället för grundlagsnivå var en markering av att konventionstillämpning inte i första hand var en uppgift för domstolarna, medan det norska betänkandet kom fram till att detta inte spelade någon roll. År 1994 infördes i 110 c § grundlagen följande bestämmelse. ”Det paa309 NOU1993:18 s. 83-86. 310 NOU1993:18 s. 86. 311 NOU1993:18 s. 89-90. 312 NOU1993:18 s. 149. 313 NOU1993:18 s. 148-150. ”en uønsket maktforskyvning fra demokratiske institusjoner til udemokratiske domstoler, men tvert imot slik at domstolene utgjør et bolverk mot statlige overgrep mot individene. Dette vil være ekstreme situasjoner.”310
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=