kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 925 slog den i lag bekräftade kopplingen mellan straffprocessrätten och folkrätten igenom i praxis.296 Åsidosättande krävde emellertid att den regel som kunde byggas på de folkrättsliga källorna framstod som ”tilstrekkelig klar og entydig til at den bør tillegges en slik virkning”.297 Detta måste särskilt gälla om den kunde få till effekt att ett klart och inarbetat nationellt rättsläge ändrades. I fallet blev den avgörande frågan om det skulle strida mot den tilltalades rätt enligt FN-konventionen ochEKMRatt inte behöva avslöja uppgifter till egen nackdel, om de uppgifter som de förhörda personerna hade varit tvungna att avge inför konkurrensmyndigheterna lades fram inför domstol. Förstevoterande, med instämmande av övriga ledamöter, fann att det inte fanns någon klar och entydig regel som hindrade att uppgifterna lades fram. Det kan som jämförelse noteras att Høyesterett i de fall som diskuterats inledningsvis i detta kapitel under rubrikenProcessuella garantier inte diskuterade några särskilda normprövningsmarginaler. Av stor betydelse är att det inte här är motstridighetensom skall vara ’tilstrekkelig klar og entydig’; det är alltså inte fråga om någon normprövningsmarginal rent generellt. Det är tvärtom fråga om den fri- och rättighetsskyddande regelns klarhet och tydlighet, som i den ursprungliga varianten av den svenska ”klart stöd”-doktrinen i NJA2000 s. 622 (skattetillägg och dubbelbestraffning I). Utan en klar frieller rättighet, saknas grundval för att konstatera att den kränkts. I ett annat fall samma år, Rt. 1994 s. 1244, uttalade Høyesterett att presumtionen för att norsk rätt motsvarade Norges folkrättsliga förpliktelser innebar att bestämmelserna i bådeEKMRochFN-konventionen om civila och politiska rättigheter ”vil være et viktig og tungtveiende tolkningsmiddel ved anvendelse av den interne rett”.298 Høyesterett återkom nu till frågan om betydelsen av de processrättsliga hänvisningarna till folkrätten. Även om straffprocessrätten borde tolkas på det sätt som hade uttalats i Rt. 1994 s. 610, var det inte säkert att samma sak borde gälla i civilprocessrätten. I fallet ville en person få en fastställelsedom på att norska staten i vissa avseenden hade kränkt hennes rättigheter enligt EKMR och dessutom få skadestånd för kränkningarna. Lagmansrätten hade avvisat talan i den del den var en fastställelsetalan. Høyesteretts majoritet fann att det var ett tillräckligt rättsmedel enligt art. 13 EKMRatt få frågan om kränkning prövad prejudiciellt i skadeståndsmålet. Även ommöjligheten till fastställelsetalan inte helt ute296 Andenæs 1992, jfr avsnitt 1 i detta kapitel. 297 Rt. 1994 s. 610 på s. 616-617. 298 Rt. 1994 s. 1244 på s. 1250.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=