kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 921 Høyesterett fann att det var det journalistiska arbetet som skyddades, oavsett på vilket sätt – i tidning eller bok – upplysningarna hade förts fram. När det gällde avvägningen gjorde förstevoterande klart att ”kildevernet er utgangspunktet” och att frågan var om de motstående intressena var ”sterke nog grunner til å oppheve det”.288 Problemet var att det ena intresset inte minskade i betydelse samtidigt som det andra ökade: det var tvärtom så att behovet av källskydd kunde tänkas bli starkare justarkare det motstående intresset var. Även om staten hade ett starkt intresse av att granska säkerhetspolisen hade pressen en viktig funktion på samma område, och detta var källskyddets kärnområde: I fallet fann domstolen att granskningsmyndighetens behov av upplysningar inte vägde upp de negativa sidor det på lång sikt skulle ha om personer som hade upplysningar inte kunde vara säkra på källskyddet. Fallet är synnerligen intressant som exempel på hur en domstol gör avvägningar mellan motstående konstitutionellt skyddade intressen. Domstolen placerade dem framför respektive efter varandra, vilket skapade en presumtion. Därnäst måste undersökas om skälen för att frångå presumtionen var tillräckligt starka, varvid även presumtionens styrka kunde variera. Denna slutsats kan emellertid jämföras med den vacklade praxisen i yttrandefrihetsmål, där yttrandefriheten och skyddet mot ärekränkning förefaller ha uppfattats som lika starka. Yttrandefriheten hade då knappast någonpreferred position. Hur avvägningen skulle ske styrdes inte av några principer, om man undantar minoritetens i Rt. 1994 s. 1574 försök att etablera en skala beroende på hur offentlig den kritiserade personen var. Signifikant är Høyesteretts sätt att inte nöja sig med att tolka lagar utan att också gå vidare och analysera vilka mer långsiktiga konsekvenser olika utgångar skulle få. 288 Rt. 1992 s. 39 på s. 48, se även s. 49. 289 Rt. 1992 s. 39 på s. 49. ”Ved denne avveiningen finner jeg det riktig å legge til grunn et langsiktig perspektiv. Det kan neppe bestrides at mange forhold kommer frem i dagen fordi kilden vet at han eller hun er gitt et anonymitetsvern. Kildevernet må derfor i mange tilfelle ikke veies mot behovet for å få avdekket kritikkverdige eller straffbare forhold, men mot at etterforskningen blir mer tid- og ressurskrevende. Det må antas at et omfattende kildevern medfører at flere kritikkverdige forhold blir avdekket, enn det som ville vært tilfelle ved et vern av begrenset omfang, eller hvor vernet ikke blir gitt. Å opplyse om forhold av stor offentlig interesse, har for mange en høyere terskel enn når det gjelder mer trivielle forhold. Dermed kan også behovet for sikkerhet for anonymiteten i de førstnevnte tilfelle bli større enn ellers.”289
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=