konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 918 ut. När det sedan gällde frågan hur långt bedömningen av verkställigheten skulle gå fann domstolen det motiverat att domstolsprövningen gick längre i fall som – liksomRt. 1984 s. 1175 – gällde tvångsvård på psykiatrisk institution än i fall som avsåg mindre ingripande vårdformer. Här var det fråga om den senare situationen, och domstolarna var då begränsade till att pröva om den skönsmässiga bedömningen hade innefattat myndighetsmissbruk, det vill säga om beslutet byggde på ovidkommande hänsyn, var godtyckligt eller grovt orimligt. Høyesterett fann att beslutet hade grundats på en avvägning mellan de hänsyn som angavs i lagen och att det varken var godtyckligt eller grovt orimligt. Frågan har förstås uppkommit omRt. 1991 s. 973 är en tillbakagång i förhållande till Rt. 1984 s. 1175. Eivind Smith har ansett detta något oklart.273 Men förhållandena i de båda fallen var olika, och Høyesteretts resonemang att domstolsprövningen måste vara mer ingående vid mera ingripande åtgärder är inte orimligt. Generellt kan sägas att tillämpningen avEKMRoch rättsfallen i anslutning därtill vid denna tid var ett ganska naturligt inslag i Høyesteretts rättstillämpning.274 I Rt. 1990 s. 312 var frågan om det var tillräckligt att nedskrivna polisförhör med vittnen, varvid försvararen inte hade haft möjlighet att ställa frågor, lades fram inför rätten.275 Høyesterett konstaterade att den norska översättningen av art. 6.1EKMR”upartisk… saksbehandling” var mer begränsad än den engelska textens ”fair … hearing”. Høyesterett fann att innebörden av ”fair trial” var att parterna skulle ha samma processuella rättigheter. Domstolen presumerade att norsk rätt stämde med EKMR och ansåg att det sätt på vilket Europadomstolen hade tolkat konventionen harmonierade med norsk processrätt: Helt centrala vittnen, som kunde höras inför domstolen, borde också höras där. Det framstår som att Høyesterett tolkade in den princip som Europadomstolen hade tillämpat i norsk rätt.276 Rt. 1990 s. 312 var det första fallet av denna typ där Høyesterett refererade till EKMRoch inte nöjde sig med att beakta de norska straffprocessuella reglerna, men det kom snart därpå fler fall av samma typ.277 I Rt. 1990 s. 1221 273 E. Smith 1993 s. 269. 274 Se t.ex. Rt. 1993 s. 112; 1994 s. 634, 638, 657, 691, 721, 748, 1324, 1566; 1996 s. 93, 109, 299. 275 Jfr tidigare Rt. 1987 s. 1285 och 1987 s. 1318. 276 Sverre Erik Jebens, ”Opplesning av vitneforklaringer – etter straffprosessloven og den europeiske menneskerettighetskonvensjon” i LoR1993 s. 87-108 på s. 107. 277 Jebens 1993 s. 97. Se också bl.a. Rt. 1990 s. 319, 1991 s. 333, 1991 s. 777, 1991 s. 1096, 1992 s. 28, 1992 s. 35 och 1992 s. 792.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=