kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 913 var de olika kriterier som fanns för åsidosättande av lag mot grundlag, EKMRochEU-rätten.253 Regeringen framhöll särskilt att möjligheten till lagprövning var angelägen beträffande ”vissa centrala delar av fri- och rättighetsregleringen” i 2 kap. regeringsformen. Där borde grundlagens regler ”fullt ut” få genomslag i rättstillämpningen. Detsamma gällde tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens regler samt Sveriges åtaganden enligt EKMR. Det var inte lämpligt att hantera frågor om svensk rätts förenlighet medEKMR genom uppenbarhetsrekvisitet i den tidigare lydelsen av 11 kap. 14 §. När det gällde exempelvis ”statsorganens arbetssätt och funktionsuppdelning” borde lagprövningen utnyttjas i mer begränsad utsträckning. Apropå den avslutande ”erinran”254 om lagbundenhet och folksuveränitet uttalade regeringen – ganska motsägelsefullt – att avsikteninte var I 2005 års fall kunde riksdagens beslutanderätt om straff och regeringens möjlighet att fylla ut straffbestämmelserna med rekvisit uppfattas som att det rörde förhållandet mellan de båda andra statsmakterna, vilket skulle kunna tala för att domstolarna hade gått in i den typ av frågor som domstolarna med norskt synsätt skulle vara försiktiga med. Vad som är relevant är dock att det inte bara var en sak mellan de två andra statsmakterma, utan det fanns en enskild som drabbades av sanktioner utan korrekt ’hjemmel’. Det var ju till förmån för den enskilde somHögsta domstolen agerade i NJA2005 s. 33 (partiell grundlagsstridighet II). Viktigt är också att det i NJA2000 s. 132 (partiell grundlagsstridighet I) var lag som inte tillämpades av Högsta domstolen. Serien av fall visar sammantaget att domstolarna skall bevaka att regler som griper in i enskildas frihet har tillkommit på korrekt sätt med erforderligt stöd i grundlag. De grundlagsändringar som trädde i kraft år 2011 kan uppfattas som en kodifikation av denna praxis.256 Att det görs en bedömning i det enskilda fallet stämmer väl med den nya grundlagsbestämmelsen som inte anger en enhetlig normprövningsmarginal utan öppnar för ett beaktande av vilken verkan erinrans båda moment har i varje enskilt fall. 253 Prop. 2009/10:80 s. 141-142 och 145-148. 254 Citaten frånProp. 2009/10:80 s. 147-148. 255 Prop. 2009/10:80 s. 148. 256 Se också NJA2005 s. 805 m.fl. fall nedan. ”att lagprövningen ska variera i grad och omfattning beroende på vilken slags grundlagsbestämmelse som en lag prövas mot. En annan sak är att det på vissa områden, t.ex. i fråga om rättighetsskyddet, framstår som särskilt viktigt att lagprövningen får genomslag för att skyddet ska få verklig effekt.”255
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=