konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 912 digt.249 Lagprövningen och åsidosättandet kan mycket väl knytas nära till det enskilda fallet. Problemet är emellertid att regleringen i 11 kap. 14 § regeringsformen har fått sin utformning utifrån risken (ur lagstiftarens synvinkel) för generella åsidosättanden av lagar. Med Högsta domstolens tillvägagångssätt försvinner möjligheterna av att å ena sidan måla upp en bild av domstolarnas konflikt med lagstiftaren och å andra sidan förmedla symbolvärdet av ett kraftfullt åsidosättande. I gengäld framgår det ganska klart att det konstitutionellt kritiska dömandet på detta sätt blir effektivt i det enskilda fallet.250 Detta hänger samman med en annan aspekt, nämligen skillnaden mellan att åsidosätta en ”ordning” och att tillämpa fri- och rättighetsskyddet i ett enskilt fall. Jag återkommer i följande avsnitt till de problem som den indelningen kan föra med sig, men det som är intressant nu är att en eventuell återhållsamhet beträffande generella åsidosättanden med Högsta domstolens sätt att resonera i 2000 och 2005 års fall inte behöver smitta av sig på grundlagens företräde framför lag i ett enskilt fall. År 2007 lade grundlagsutredningen fram en expertrapport om”Olika former av normkontroll”251 ochSvensk juristtidninghade ett temahäfte med rubriken ”Lagprövning och andra frågor om normkontroll”.252 Normprövningsbestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen ändrades år 2010 så att uppenbarhetsrekvisitet togs bort, och regeln fick följande lydelse. I förarbetena angavs att normprövningen bygger på synsättet att föreskrifterna ingår i ett hierarkiskt system, varvid högre föreskrifter har företräde framför lägre. Denna tankegång skulle emellertid samsas med folksuveräniteten, som ger riksdagen en särskild legitimitet. Avvägningen har kommit till uttryck i det nyss citerade andra stycket. En bakgrund till förändringen 249 Se också Thomas Bull, rec. av Åhman 2012 i SvJT2013 s. 217-225 på s. 224. 250 Jag har diskuterat hithörande frågor i ”I gränslandet mellan lagprövning och lagtolkning”, SvJT2008 s. 645-656. Se även rättsfallen NJA2006 s. 293, 2007 s. 918 och 2008 s. 567 samt RH2005:8 och 2007:38. 251 SOU2007:85. 252 Se i SvJT2007 s. 769-926; närmare hänvisningar finns i Sunnqvist 2008. Grundlagsreform: kodifiering av praxis? ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst. Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=