konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 910 kunde föreskrivas för brott mot innehållet i förordningar och böter kunde föreskrivas för brott mot myndighetsföreskrifter. Bestämmelsen var alltså ”endast partiellt oförenlig med grundlagen”,241 det vill säga i den mån som fängelsestraff föreskrevs för överträdelser av myndighetsföreskrifter, och frågan om partiell grundlagsstridighet var knapphändigt behandlad i svensk juridisk litteratur. Synsättet var dock inte utan förebilder: Partiell icke-tillämpning av lagen låg utanför lagprövningen enligt 11 kap. 14 § regeringsformen243 enligt Högsta domstolen, som motiverade detta på följande sätt. Lagen tillämpades på det sättet att fängelse ansågs inte ingå i straffskalan, varför den tilltalade inte ålades betala någon avgift till brottsofferfonden. 241 NJA2005 s. 33 på s. 42. 242 NJA2005 s. 33 på s. 43. 243 Jfr Nergelius 2008 s. 342. – Att icke-tillämpning mycket väl beskrivas som ett fall av tolkning i konformitet med högre rätt framgår av EG-domstolens dom den 13.11.1990 i mål C-106/89 Marleasing. I domslutet sades att den nationella domstolen ”is required to interpret its national law in the light of the wording and the purpose of that directive in order to preclude a declaration of nullity of a public limited company on a ground other than those listed in Article 11 of the directive.” Om sådana “other grounds” finns i nationell lag måste lagen tolkas som om de inte fanns där. Här är alltså (partiell) icke-tillämpning synonym med tolkning. 244 NJA2005 s. 33 på s. 43. ”Partiell ’icke-tillämpning’ av en delvis grundlagsstridig lagbestämmelse kan ses som en parallell till en grundlagskonform tolkning av en lagbestämmelse som delvis står i strid med en grundlagsregel (jfr Nergelius i SvJT1996 s. 835 ff.). Motsvarande betraktelsesätt finns när det gäller förenligheten av svenska lagbestämmelser med Europakonventionen (jfr bet. 1993/94:KU24 s. 17 ff.) ochEG-rätten (jfr t.ex. Bernitz, Sverige och Europarätten, s. 28).”242 ”Man kan då fråga sig om en nu avsedd grundlagskonform tillämpning av en föreskrift utgör ett fall av lagprövning enligt 11 kap. 14 §RF. En situation av detta slag förelåg i rättsfallet NJA2000 s. 132 (jfr Nergelius i JT1999/2000 s. 907 ff.). [---] Av avgörandet kan utläsas att HDhär uttalade sig för en grundlagskonform tilllämpning av en lagregel som ansågs vara partiellt grundlagsstridig, nämligen när den i det konkreta fallet där den skulle tillämpas inte var förenlig med retroaktivitetsförbudet. Den avslutande hänvisningen till 11 kap. 14 §RFbör vara att så förstå att det var fråga om något annat än en lagprövning enligt den paragrafen. Denna paragraf reglerar alltså inte exklusivt hur rättstillämparen skall förfara vid konflikter mellan normer på olika nivå.”244
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=