kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 905 med vissa möjligheter till undantag. Denna skillnad utgjorde ”en viss skärpning av ansvaret”.226 Högsta domstolen uttalade, något kryptiskt: Detta får uppfattas som att den nya regeln skulle kunna tillämpas om resultatet inte blev mer ingripande för den enskilde än enligt gamla regler, men den kunde inte tillämpas om den tvärtom ledde till ett mera oförmånligt resultat för den enskilde. Uppenbarligen ville inte Högsta domstolen trotsa övergångsbestämmelsen och generellt sätta gamla bestämmelser före nya beträffande skatter som förfallit före lagändringen; tvärtom skulle en jämförelse skulle göras i varje enskilt fall mellan effekterna av gamla och nya regler. Detta innebar att något åsidosättande av övergångsbestämmelsen inte behövde ske på ytan, även om de praktiska konsekvenserna blev desamma. Det är i det sammanhanget följande passus torde böra ses: Högsta domstolen säger inte att felet är uppenbart, utan att uppenbarhetsrekvisitet inte är tillämpligt.228 Detta kan framstå som besynnerligt, omman inte beaktar att åsidosättandet av övergångsbestämmelsen inte avsågs ha generell omfattning utan bara avse de fall där en jämförelse mellan tillämpningen av nya och gamla regler utföll så att de nya ledde till strängare återbetalningsskyldighet. Högsta domstolen har alltså knutit bedömningen nära det enskilda fallet. Varför skrev Högsta domstolen på det sättet? Min förklaring till det är att Högsta domstolen inte ville ge sig in i den diskussion som hade förts mellan regeringen och en del remissinstanser om huruvida de nya reglerna var strängare för den enskilde eller inte.229 Högsta domstolen ville inte generellt säga att de nya reglerna var strängare eller att de inte var det; Högsta domstolen ville bara konstatera att de nya reglerna i vissa fall kunde vara strängare och ange hur de fallen skulle bedömas. Det var alltså ett sätt för Högsta domstolen att upprätthålla retroaktivitetsförbudet utan att ge sig in i onödiga strider; man tog makten över situationen och visade samtidigt åter226 NJA2000 s. 132 på s. 134. 227 NJA2000 s. 132 på s. 134. 228 Jfr motsatt uppfattning hos Åhman 2012 s. 73. 229 Se NJA2000 s. 132 på s. 133. ”Att en tillämpning av 12 kap 6 § skattebetalningslagen i enskilda fall kan strida mot retroaktivitetsförbudet i 2 kap 10 § 2 st regeringsformen får inte tas till intäkt för att bestämmelsen aldrig skulle kunna tillämpas med retroaktiv verkan.”227 ”Den begränsning av lagprövningsrätten som har kommit till uttryck i 11 kap 14 § andra meningen regeringsformen hindrar inte att punkt 9 i övergångsbestämmelserna åsidosätts i denna utsträckning.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=