konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 904 mätas något prejudikatvärde, eftersom ju Högsta domstolen hade kunnat göra en annan bedömning.225 Men det är inte det intressanta; det intressanta är hur hovrätten resonerade. Ett generellt förbud mot politiska uniformer kunde inte i strid mot lagens uppbyggnad tillämpas bara i de fall det kunde vara tillåtet enligt regeringsformen. Något sådant skulle kräva ett ytterligare rekvisit i lagen. Detta är alltså ett exempel på en motsats till de fall då en lag kan upprätthållas som grundlagsenlig generellt men åsidosätts i det enskilda fallet. Just eftersom den måste åsidosättas generellt kunde den inte tillämpas i det fall där skäl för dess tillämpning visserligen förelåg. I NJA1996 s. 577 hade Högsta domstolen funnit att klädsel med symboler förknippade med nazismen uttryckte missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska och utgjorde hets mot folkgrupp. Yttrandefrihetsskyddet berördes men diskuterades inte närmare. En typ av åsidosättande som kan kallas retroaktivitetsavvärjning har varit flitigt förekommande särskilt i Norge och innebär helt enkelt att en viss regel inte tillämpas på förhållanden före dess ikraftträdande och således inte ges retroaktiv verkan. I NJA2000 s. 132 aktualiserades den frågan i Sverige. Enligt skattebetalningslagen kunde ställföreträdare för ett bolag i vissa fall åläggas betalningsansvar för skatter solidariskt med bolaget. Svaranden menade att en ny bestämmelse som hade trätt i kraft den 1november 1997 var strängare än tidigare regler och inte kunde tillämpas på skatter som hade förfallit till betalning dessförinnan, för det skulle strida mot förbudet mot retroaktiva skatter i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen. Tingsrätten utnyttjade möjligheten att dels besluta att mellandom över frågan skulle meddelas, dels direkt överlämna frågan till Högsta domstolen för prövning; den så kallade hissen i 56 kap. 13 § rättegångsbalken. Lagstiftaren hade antagit att de nya reglerna inte var strängare än de gamla, varför några problem i retroaktivitetshänseende inte skulle uppkomma. Enligt en övergångsbestämmelse skulle de nya reglerna tillämpas. Högsta domstolen fann att retroaktivitetsförbudet omfattade även det personliga betalningsansvaret och att det fanns en skillnad i äldre och nyare bestämmelser: De äldre bestämmelserna hade krävt uppsåt eller oaktsamhet avseende den bristande skattebetalningen medan de nya i grunden ålade ett strikt ansvar, dock 225 Strömberg 1999 s. 203. • Prövningen avser det enskilda fallet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=