konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 902 den enskildes rätt. Noterbart är att den tilltalade inte själv hade väckt just den grundlagsfråga som blev avgörande; det var Riksåklagaren som tog upp den diskussionen. Detta var första gången en föreskrift åsidosattes med stöd av 11 kap. 14 § regeringsformen.217 Håkan Strömberg kunde i förhållande till situationen år 1988 nu konstatera inte bara att Regeringsrätten i två fall, RÅ 1993 ref. 10 (bensinberedskapslager) RÅ1996 ref. 5 (nedsättning av sociala avgifter), hade vägrat att tillämpa förordningar utan också att Högsta domstolen hade ansett en förordning uppenbart grundlagsstridig. Det sistnämnda visade att Högsta domstolen ”inte är helt främmande för tanken att utöva sin normprövningsrätt”.218 Ett antal yrkesfiskare begärde sedan skadestånd avseende den förlust de lidit till följd av de förbud som utfärdats beträffande fisket utan erforderligt bemyndigande i lag. I konsekvens med 1996 års fall fann Högsta domstolen i NJA2000 s. 637 att skadeståndstalan kunde föras med anledning av det felaktiga bemyndigandet från regeringen.219 Visserligen hindrade 3 kap. 7 § skadeståndslagen talan grundad på ett felaktigt regeringsbeslut om det inte hade upphävts eller ändrats, och det hade det inte även om ett bemyndigande i lag också hade givits. Högsta domstolen jämställde dock med ”upphävts eller ändrats” att beslutet hade ”med stöd av 11 kap 14 § regeringsformen underkänts av HDsom grundlagsstridigt”.220 I all sin enkelhet visar detta både att Högsta domstolen var beredd att lägga till en möjlighet till skadeståndstalan mot staten och att Högsta domstolen ansåg att domstols underkännande var jämställt med upphävande eller ändring. Till saken kan möjligen höra att skadeståndslagens bestämmelse hade tillkommit innan lagprövningen grundlagsreglerades. En fråga är om några slutsatser av fallet kan dras beträffande överlämnande av beslutsbefogenheter till EU. Det överlämnandet har visserligen sin egen bestämmelse i regeringsformen, vilket innebär att just den formella fråga som var aktuell i 1996 års fall knappast kan uppkomma. Efter grundlagsändringen år 2011 har det emellertid ansetts att svenska domstolar, på sammma sätt som skett i Danmark och Tyskland, kan pröva om rättsakter frånEUfaller inom det område där behörighet enligt 10 kap. 5 § regeringsformen överlåtits.221 En sådan slutsats är välgrundad, särskilt som grundla217 Håkan Strömberg, ”Ett HD-fall om prövning av en förordnings grundslagsenlighet” i JT 1996/97 s. 450-453, Strömberg 1999 s. 203. 218 Strömberg 1996/97 s. 453. 219 Se härtill ävenNJA2001 s. 210 och 2010 s. 8. 220 NJA1996 s. 637 på s. 639. 221 Bull och Sterzel 2010 s. 253.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=