konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 900 fråga om en förordning (=föreskrift) utan om ett regeringsbeslut. Högsta domstolens återhållsamhet kommer till tydligt uttryck: Fallet är tydligt på det sättet att domstolens bedömning av vad som var skäligt egentligen inte överensstämde med Regeringens bedömning av vad som var skäligt. Nästa fråga var om domstolens bedömning skulle slå ut Regeringens. Domstolen kombinerade uppenbarhetsrekvisitet med argumentet att ”skälig ersättning är ett vagt begrepp”, och det som då krävs för åsidosättande blir uppenbar oskälighet. Då är något åsidosättande inte att förvänta. Det som kan diskuteras är om uppenbarhetsrekvisitet verkligen var tillämpligt på ett regeringsbeslut som skulle ligga till grund för en myndighetstaxa. Det var ju här inte fråga om en föreskrift meddelad av regeringen, vilket tydliggörs av att Högsta domstolen talade om ”grunderna för” 11 kap. 14 § regeringsformen.213 Domstolen påtog sig alltså en begränsning som inte direkt följde av grundlagen. 212 NJA1993 s. 260 på s. 262-263. 213 Jfr Håkan Strömberg, ”Ett rättsfall om prövning av ett regeringsbesluts lagenlighet” i JT 1993/94 s. 364-368 ssk. s. 366-367. ”Regeringens beslut d 5 nov 1992 om timkostnadsnormmåste förutsättas ha vilat på uppfattningen att även de därav föranledda taxebestämmelserna om försvararersättning skulle innebära en skälig ersättningsnivå och alltså vara förenliga med RB. Regeringsbeslutet – som innefattade en avvikelse från vad som följde av Domstolsverkets beräkning av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna och en sänkning av den tidigare gällande ersättningsnivån – innehåller visserligen inte någon motivering. I prop 1992/93:109, vari beslutet får anses ha förutskickats, har emellertid departementschefen gett uttryck för uppfattningen att det fanns utrymme för att i kostnadsdämpande riktning göra en friare bedömning än tidigare, utan att lagen för den skull måste ändras (s 40 f). HD har i [NJA1993 s. 114] på grundval av den utredning som fanns tillgänglig i det då avgjorda målet funnit att ersättningsnivån för att vara skälig skall ligga högre än som föranleds av regeringsbeslutet d 5 nov 1992. Detta förhållande i sig innebär emellertid inte att det sistnämnda beslutet är behäftat med något sådant uppenbart fel som avses i 11 kap 14 § regeringsformen. Med hänsyn till att skälig ersättning är ett vagt begrepp och till att det följaktligen kan finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att bestämma ersättningsnivån finns det inte heller eljest underlag för att i förevarande mål slå fast att något uppenbart fel vidlåder regeringsbeslutet. Den taxa som fastställts på grundval av detta beslut är därför, till den del den bygger på beslutet, bindande inom sitt tillämpningsområde.”212
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=